1. Översiktlig projektbeskrivning

Engelsk titel

Injury incidence and injury prevention in young female handball players

Sammanfattning av projektet

Sammanfattning
Syftet med denna studie var att kartlägga skadeincidensen samt utvärdera om ett specifikt uppvärmningsprogram kunde påverka skadefrekvensen, i hela kroppen, hos kvinnliga handbollsspelare 15-18 år. Fem lag, randomiserades till två grupper, en interventionsgrupp (3 lag, 53 spelare) och en kontrollgrupp (2 lag, 32 spelare). Interventionsgruppen tränade med ett uppvärmningsprogram 1-2 gånger i veckan. Båda grupperna fortsatte med sin vanliga träning. Alla lag registrerade antal matcher, träningstid och inträffade skador. Huvudvariabeln var skadeincidensen. Elva skador rapporterades i interventionsgruppen och 16 i kontrollgruppen. Det fanns en signifikant skillnad (p=0.042) i antal skador per spelare mellan grupperna med ett medelvärde på 0.21 skador per spelare i interventionsgruppen och 0.5 i kontrollgruppen. Det fanns dock ingen signifikant skillnad (p=0.476) mellan grupperna när det gäller antal skador per 1000 träningstimmar per spelare (1.10 I interventionsgruppen och 1.05 i kontrollgruppen) Skadeincidensen under match hade för hela säsongen ett medelvärde på 0.006 för interventionsgruppen och 0.015 för kontrollgruppen (p=0.059).
Konklusionen blev att studien fann en signifikant skillnad i antalet skador per spelare med ett interventionsprogram. Man hittade dock ingen lägre skadeincidens när man jämför antalet skador per 1000 träningstimmar. Fler studier med större grupper som utvärderar effekten av interventionsprogrammet rekommenderas därför.

Typ av projekt

Forskningsprojekt

MeSH-termer för att beskriva ämnesområdet

Inlagda MeSH-termer

Preventive Medicine

A medical specialty primarily concerned with prevention of disease (PRIMARY PREVENTION) and the promotion and preservation of health in the individual.

Knee Injuries

Injuries to the knee or the knee joint.

Projektets delaktighet i utbildning

Avhandling
D-uppsats / Magisterexamen
C-uppsats / Kandidatexamen
ST-läkarutbildning
Annan utbildning
Ej del i utbildning

3. Processen och projektets redovisning

Pågående aktiviteter

Planering och förberedelse före datainsamling
Datainsamling pågår
Analys av insamlade data pågår
Författande av skriftlig redovisning / publikation pågår
En eller flera publikationer från projektet är publicerade
Slutfört och inget mer görs inom ramen för detta projekt

Projektstart (när planeringen påbörjas och börjar dokumenteras skriftligt)

2008-08-01

Datum för påbörjande av datainsamling

2008-09-01

Datum då projektet är slutrapporterat

2010-12-31

Publikationer från detta projekt

1. Kan ett uppvärmningsprogram förebygga skador hos unga kvinnliga handbollsspelare.

   Larsson Marie, Grävare Silbernagel Karin, Jonsen Karin.

   Svensk idrottsforskning; organ för centrum för idrottsforskning 2010:3:4.

   [Source: User]

Tillämpning av resultat - tidsaspekt (projektledarens bedömning)

Resultaten kommer sannolikt att tillämpas inom 1 år från projektslut.

Tillämpning av resultat - genomslag (projektledarens bedömning)

Nationellt (i stor del av landet)

Tillämpning av resultat - beskrivning

Svenska handbollsförbundet informeras om studien och denna information kommer förhoppningsvis att leda till att man arbetar mer med skadeförebyggande träning i handbollsklubbarna.

4. Detaljerad projektbeskrivning

Bakgrundsbeskrivning

Handboll är en av de mest populära lagidrotterna i Europa (Petersen et al. 2005). Det är också en idrott där skador är ett stort problem. Vid jämförelse med andra idrotter visar en studie under OS 2004 att skadeincidensen var högst i handboll och fotboll och en annan studie att de allvarligaste axelskadorna fanns i handboll jämfört med basket, vattenpolo och volleyboll (Gohlke et al. 1993; Junge et al. 2006).

Skadefrekvensen i handboll har undersökts i flera studier och varierar beroende på hur man definierar skada och vilken grupp som undersökts (Langevoort et al. 2007; Petersen, Braun 2005; Renstrom et al. 2008; Wedderkopp et al. 1997). Flera studier har funnit att kvinnor skadar sig i större utsträckning än män (Olsen et al. 2006; Wedderkopp, Kaltoft 1997). Fagerli et al (Fagerli et al. 1990) rapporterar att två tredjedelar av de skadade i deras studie var kvinnor och att hälften av de skadade var unga spelare. En undersökning (Wedderkopp, Kaltoft 1997) från dansk juniorhandboll har funnit att incidensen är högst bland flickor med upp till 40,7 skador per 1000 matchtimmar. Det verkar som unga kvinnor är särskilt skadebenägna och därför en viktig grupp att fokusera på vad gäller skadeprevention.

I handbollen är det vanligast med akuta skador (Olsen, Myklebust 2006). I en studie fann man att 93% av skadorna var akuta skador och 7% var överbelastningsskador hos unga damhandbollsspelare i Europa (Wedderkopp, Kaltoft 1997). Mer än hälften av de akuta skadorna sker utan kontakt med medspelare (Wedderkopp, Kaltoft 1997; Wedderkopp et al. 1999) Langevort et al (Langevoort, Myklebust 2007) rapporterar att skadorna i 42% av fallen sitter i nedre extremiteten följt av huvudskador (26%), skador i övre extremiteten (18%) och skador i bålen (14%). Studier visar att ankelskadan är den skada som är vanligast förekommande inom handbollen (Petersen, Braun 2005; Wedderkopp, Kaltoft 1999). Wedderkopf et al (Wedderkopp, Kaltoft 1999) rapporterar hos unga kvinnliga handbollsspelare 29 av 80 skador som ankelskador. Främre korsbandsskada är också en vanlig skada inom handbollen, den högsta frekvensen av främre korsbandsskador rapporteras från norska damer på elitnivå (Renstrom, Ljungqvist 2008). Myklebust et al. (Myklebust et al. 1998) tittade på antalet ACL (Anterior cruciate ligament) skador under match och rapporterade 1,6 ACL skador/1000 matchtimmar hos kvinnor.

Tidigare skada anses vara en av de största riskfaktorerna för att råka ut för en ny skada (Wedderkopp, Kaltoft 1997). Det har också visats att det finns en ökad risk för skador vid handbollsspel på artificiellt golv jämfört med trägolv (Olsen, Myklebust 2006). Enligt Olsen et al (Olsen, Myklebust 2006) sker de flesta akuta knäskador i ”plant and cut”, landnings- eller vridningsmoment, där flickor enligt Renstrom et al (Renstrom, Ljungqvist 2008) har en ökad tendens att utveckla en hög valgusvinkel i knäleden som i sig utgör en hög risk för främre korsbandsskada. Idrottare med försämrad postural kontroll tycks också vara mer skadebenägna (Wedderkopp, Kaltoft 1999). Zazulak et al (Zazulak et al. 2007; Zazulak et al. 2007) testade neuromuskulär kontroll i bålen hos 140 kvinnor och 137 män och följde dem under tre års tid. Man såg att kvinnor med nedsatt neuromuskulär kontroll av bålen också var de som råkade för knäskadorna. Hos männen såg man inte samma samband. Man menar därmed att en nedsatt neuromuskulär kontroll av bålen skulle kunna vara en riskfaktor för akuta knäskador hos kvinnor.

Skador resulterar i perioder av frånvaro från idrotten, många gånger tidskrävande rehabilitering samt i flera fall degenerativa förändringar i den skadade leden (Petersen et al. 2002). Degenerativa förändringar som artros leder ofta till ett stort vårdbehov och därmed stora kostnader för samhället. Skador i unga år kan också vara förödande för individen som drabbas. Det kan i värsta fall innebära att man inte kan fortsätta med sin idrott. Att kunna förebygga dessa skador skulle därmed kunna innebära stora vinster både för individen och för samhället. Flera studier (Garrick & Requa 2005; Olsen et al. 2005; Petersen, Braun 2005; Petersen, Zantop 2002) har inriktat sig på skadeförebyggande träningsprogram mot nedre extremiteten med god effekt. Myklebust et al. (Myklebust et al. 2003) utarbetade ett program för att förebygga främre korsbandsskador specifikt, i programmet användes övningar på tre typer av underlag; golv, matta och balansplatta. Myklebust et al. (Myklebust, Engebretsen 2003) visade med detta skadeförebyggande träningsprogram en reducering av de främre korsbandsskadorna hos elitseriespelare. Efter att studien avlutats återgick dock spelarna till sedvanlig träning och skadefrekvensen ökade igen (Myklebust 2002). Wedderkopp et al (Wedderkopp, Kaltoft 1999) undersökte effekten av ett interventionsprogram där spelarna fick träna med balansplatta samt med funktionella övningar som användes i uppvärmningen för att försäkra en grundlig uppvärmning. De fann att deras skadeförebyggande träningsprogram resulterade i signifikant färre överbelastningsskador och akuta skador i interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen. Däremot kunde inte Petersen et al (Petersen, Braun 2005) visa en minskning av skador med ett träningsprogram designat för detta ändamål, men man såg dock en tendens till minskning av främre korsbandsskador som uppstått utan kontakt. Olsen et al (Olsen, Myklebust 2005) har studerat ett uppvärmningsprogram med fyra olika moment; uppvärmning, teknik, balans samt styrka och power som inriktats på att minska knä och ankel skador. Detta program visade sig minska risken för skador.

Vid en litteratursökning återfanns inga artiklar med skadeförebyggande program för handbollsspelare inriktade mot att minska skaderisken i både övre och nedre extremiteten samt bålen. Eftersom handbollspelare har visats ha mer än hälften av skadorna i andra delar än nedre extremiteten (Langevoort, Myklebust 2007) kan det vara värdefullt att utveckla skadeförebyggande träning som inte bara fokuserar på knä och fotledsskador.

Syfte

Syftet med denna studie var att kartlägga skadeincidensen samt utvärdera om ett specifikt uppvärmningsprogram kunde påverka skadefrekvensen, i hela kroppen, hos unga kvinnliga handbollsspelare.

Frågeställning / Hypoteser

Kan man med ett 14 minuters uppvärmningsprogram sänka skadefrekvensen inom dam juniorhandbollen?

Metod: Gruppindelning

Seriens 10 lag randomiserades till en interventions- och en kontrollgrupp med 5 lag i varje grupp genom lottning. Lagens namn skrevs på A5 papper som sedan veks och lades i täckande kuvert. Oberoende part drog sedan 5 kuvert, dessa öppnades och de lagen som fanns i kuverten inkluderas i interventionsgruppen. De resterande 5 kuverten öppnades och lagen som fanns i dessa kuvert inkluderas i kontrollgruppen.

Metod: Databearbetning

Ingen powerberäkning gjordes före studiens start. Detta har dock gjorts i efterhand och när det gäller skador per spelare har studien en power på 95%. Den är dock sämre för skador per 1000 träningstimmar per spelare där den endast uppnår 5%. När det gäller antal skador per match är studiens power 72%.
Data analyserades med Windows SPSS 16,0. Beskrivande data rapporteras som medelvärde, standardavvikelse samt minimum och maximumvärde. Icke parametrisk statistik användes eftersom vi inte kunde anta normalfördelning. För att jämföra interventionsgrupp och kontrollgrupp användes olika statistiska test, Mann-Whitneys U-test för kontinuerliga variabler, Fishers exakta test för dikotoma variabler samt Mantel-Haenszels Chi-två-test för ordnade kategorivariabler (exempelvis antal skador per spelare). Logistisk regression användes för att justera för gruppernas signifikanta skillnader i längd och antal träningstimmar. En signifikansnivån p <0,05 har använts.

Resultat

Resultat per månad
Tränings och matchexponering månadsvis
I tabell 2 presenteras antalet träningstimmar samt antalet matcher per spelare. Antalet träningstimmar visade sig skilja sig signifikant mellan interventionsgruppen och kontrollgruppen under alla undersökta månader (p=0.003-0.029). I antalet matcher fanns det däremot inga signifikanta skillnader mellan grupperna (p=0.194-0.826).

Skadeincidens månadsvis
När det gäller skadeincidensen månadsvis (tabell 3) ser man en signifikant skillnad för antal skador i december (p= 0.038) där kontrollgruppen har fler skador, men i övrigt ses inga signifikanta skillnader (p= 0.1-1.0) i antalet skador. Antalet skador per tusen träningstimmar ger inga signifikanta skillnader mellan grupperna månadsvis (p=0.067-0.929). I antalet skador per match ses inte heller några signifikanta skillnader månadsvis (p=0.05-0.73).

Resultat för hela säsongen
Match och träningsexponering under hela säsongen
Match och träningsexponering per spelare finns presenterat i tabell 4. I antal matcher fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna (p=0.81). I antal träningstimmar fanns signifikanta skillnader mellan grupperna (p=0.021).

Skador under hela säsongen
I tabell 5 presenteras antalet skador under säsongen. Det var 23 spelare som skadade sig, 10 (18.9%) spelare i interventionsgruppen och 13 (40.6%) i kontrollgruppen. Det totala antalet skador var 27st, 11st i interventionsgruppen var och 16st i kontrollgruppen. Skador som uppkom på träning var 10st och skador som uppkom på match var 17st. I interventionsgruppen uppkom 5 skador på träning och 6 skador på match och i kontrollgruppen uppkom 5 skador på träning och 11 skador på match.

Skadeincidens under hela säsongen
Skadeincidensen under hela säsongen presenteras i tabell 6. En signifikant skillnad i antalet skador per spelare kunde ses mellan grupperna (p=0.042) där medelvärdet för interventionsgruppen var 0.21 skador/spelare och för kontrollgruppen 0.5 skador/spelare. En logistisk regression gjordes för att eliminera skillnaden mellan grupperna i antalet träningstimmar och den signifikanta skillnaden på antalet skador/spelare försvann då (p= 0.068). Antalet skador per tusen träningstimmar visade ingen signifikant (p=0.476) skillnad mellan grupperna . I interventionsgruppen var medelvärdet 1.10 skador/tusen träningstimmar och i kontrollgruppen var medelvärdet 1.05 skador/tusen träningstimmar. Om man tittar på antalet skador per match per spelare ser man ingen signifikant skillnad mellan grupperna (p=0.059). Interventionsgruppen hade ett medelvärde på 0.006 skador/match/spelare och kontrollgruppen hade ett medelvärde på 0.015 skador/match/spelare .

Skadelokalisation
Skadelokalisationen (tabell 7) visar att den vanligaste skadan i hela gruppen var ankelskada följt av knäskada. I kontrollgruppen var ankelskadan vanligast med 5 skador vilket motsvarar 31.3% av skadorna. I interventionsgruppen var knä, hand och armbågsskador vanligast med vardera 18.2% av skadorna. Man kan dela upp kroppen i 4 delar; huvud/nacke, övre extremitet, bål och nedre extremitet. I hela undersökningsgruppen var skador i nedre extremitet vanligast (59.2%) följt av skador i övre extremitet (29.6%) .

Diskussion

Denna studie kunde inte med säkerhet visa att ett 14 minuters uppvärmningsprogram kan förebygga skador hos unga kvinnliga elit handbollspelare. En signifikant skillnad till fördel för interventionen fanns när man tittade på antalet skador per spelare under hela säsongen men inte om man utvärderade antalet skador/1000 träningstimmar/spelare. Detta beror på att det fanns signifikanta skillnader mellan grupperna vad gäller antalet träningstimmar. Studiens styrka har också försämrats av ett betydande bortfall av lag och spelare under studiens gång. Vad gäller antalet skador/match fanns en trend till skillnad med fördel för interventionsgruppen. Eftersom resultaten pekar mot en möjlig fördel för interventionsprogrammet kan vidare studier där fler lag från flera regioner inkluderas rekommenderas. Detta eftersom nyttan av att kunna förebygga skador kan anses som stor både för individen och för samhället. Interventionsprogrammet tar ju enbart 14 minuter och ersätter sedvanlig uppvärmning vilket därför inte kräver extra resurser eller tid för spelare och handbollsklubbar.

Studier har visat att man med skadeförebyggande träning kan minska antalet skador per spelare inom handbollen (Wedderkopp, Kaltoft 1999). Wedderkopp et al (Wedderkopp, Kaltoft 1999) hade en skadefrekvens på 0.13 skador per spelare i interventionsgruppen jämfört med 0.52 skador per spelare i kontrollgruppen. Olsén et al (Olsen, Myklebust 2005) presenterade 0.10 skador per spelare i interventionsgruppen jämfört med 0.12 skador per spelare i kontrollgruppen. Dessa resultat är jämförbara med denna studie som fann signifikant färre skador i interventionsgruppen med 0,21 skador/spelare jämfört med kontrollgruppens 0,5 skador/spelare under hela säsongen.

Inom handbollen rapporteras en genomgående hög risk att skada sig under match (Langevoort, Myklebust 2007; Myklebust, Engebretsen 2003). Langevoort et al (Langevoort, Myklebust 2007) beskriver exempelvis en skadefrekvens på 0,37 skador/match. Vår studie hade i jämförelse en relativt låg skadefrekvens med 0,006 skador/match i interventionsgruppen och 0,015 skador/match i kontrollgruppen. Denna skillnad i resultat kan bero på att man i Langervoorts studie undersökte skador på absolut högsta nivå med lag som deltog i internationella turneringar medan man i denna studie undersökte juniorer på elitnivå i Sverige.

Risken att skada sig under träning är inte lika stor som vid match (Langevoort, Myklebust 2007; Myklebust, Engebretsen 2003). I denna studie fann vi att skadeincidensen på träning var 1.05-1.10 skador/1000 träningstimmar vilket är jämförbart med Petersen et als (Petersen, Braun 2005) studie men betydligt lägre än vad Wedderkopp et al (Wedderkopp, Kaltoft 1997) presenterar. Även detta kan bero på spelarnas ålder samt vilken nivå de undersökta spelarna var på. Tittar man på hur grupperna tränat ligger interventionsgruppen på 96.7 träningstimmar per spelare för hela säsongen jämfört med 163.5 timmar per spelare i kontrollgruppen. Denna skillnad är signifikant och skulle kunna innebära att kontrollgruppen varit utsatt för en större risk att skada sig (Backx et al. 1991). Tar man hänsyn till skillnaden i träningsmängd, vilket man gör vid uträkning av antal skador per 1000 träningstimmar ses som nämnts tidigare ingen signifikant skillnad mellan grupperna. Beträffande antal skador per spelare under hela säsongen kvarstår skillnaden mellan grupperna om man genom en logistisk regression tar hänsyn till de olika träningsmängderna. Skillnaden är dock mindre och inte längre signifikant (p=0.068).
Orsaken till att grupperna skiljer sig åt i träningsmängd skulle kunna förklaras av man rapporterat träningsmängden på olika sätt. Det fanns exempelvis spelare som tränade med både A-laget och juniorlaget . Dessa spelare kan ha färre rapporterade träningstimmar än andra då de varit frånvarande pga. träning med A-laget, men i själva verket kan de ha varit utsatta för lika många eller till och mer fler träningstimmar.

I enlighet med vad tidigare studier (Olsen, Myklebust 2005; Wedderkopp, Kaltoft 1997) beskrivit återfinns större delen av skadorna även i denna studie i nedre extremiteten. Därefter följer skador i övre extremiteten, bålen och sist huvud och nacke. Wedderkopp et al (Wedderkopp, Kaltoft 1999) visar liknande resultat där skador i nedre extremitet också var vanligast och skador i övre extremiteten näst vanligast. Langevoorts et al (Langevoort, Myklebust 2007) rapporterar också majoriteten av skadorna i nedre extremiteten men sedan är huvudskador den mest representerade skadelokalisationen. Flera studier visar att ankelskadan är den skada som är vanligast förekommande inom handbollen (Olsen, Myklebust 2005; Petersen, Braun 2005; Wedderkopp, Kaltoft 1999). Wedderkopf et al (Wedderkopp, Kaltoft 1999) rapporterar hos unga kvinnliga handbollsspelare att 29 av 80 skador som ankelskador. Petersen et al (Petersen, Braun 2005) hade 20 av totalt 78 skador i ankeln. I denna studie hade kontrollgruppen 5 stycken skador i ankeln och interventionsgruppen 1. Detta gjorde ankelskadan till den vanligast förekommande med totalt 6 stycken inträffade skador.

Petersen et al (Petersen, Braun 2005) har publicerat en studie där man tittade på skadeförebyggande träning för kvinnliga handbollsspelare. Man kunde inte finna några signifikanta skillnader i skadeincidens mellan interventions- och kontrollgrupp. Man hänvisar en del av problematiken till dålig följsamhet. Man hade dessutom svårt att övertyga tränare om vikten av att utföra interventionen vilket gjorde att undersökningsmaterialet och därmed chansen att presentera statistiskt säkra resultat minskade. Även Myklebust et al (Myklebust, Engebretsen 2003) hade problem med följsamhet i sin studie av skadeförebyggande träning inom handboll med endast 26-29% av lagen som uppfyllde kriterierna för interventionsträningen. De använde sig av ett relativt komplicerat interventionsprogram med många olika övningar och redskap.

Slutsats

Denna studie fann en signifikant skillnad i antalet skador per spelare med ett interventionsprogram. Man hittade dock ingen lägre skadeincidens när man jämför antalet skador per 1000 träningstimmar. Fler studier med större grupper som utvärderar effekten av interventionsprogrammet rekommenderas därför.

Referenser

Backx FJ, Beijer HJ, Bol E, Erich WB. Injuries in high-risk persons and high-risk sports. A longitudinal study of 1818 school children. Am J Sports Med. 1991: 19: 124-130.
Ekstrand J, Hagglund M, Walden M. Injury incidence and injury patterns in professional football - the UEFA injury study. Br J Sports Med. 2009.
Fagerli UM, Lereim I, Sahlin Y. Injuries in handball players. Tidsskr Nor Laegeforen. 1990: 110: 475-478.
Garrick JG, Requa R. Structured exercises to prevent lower limb injuries in young handball players. Clin J Sport Med. 2005: 15: 398.
Gohlke F, Lippert MJ, Keck O. Instability and impingement of the shoulder of the high performance athlete in overhead stress. Sportverletz Sportschaden. 1993: 7: 115-121.
Hagglund M, Walden M, Bahr R, Ekstrand J. Methods for epidemiological study of injuries to professional football players: developing the UEFA model. Br J Sports Med. 2005: 39: 340-346.
Hagglund M, Walden M, Ekstrand J. UEFA injury study--an injury audit of European Championships 2006 to 2008. Br J Sports Med. 2009: 43: 483-489.
Junge A, Langevoort G, Pipe A, Peytavin A, Wong F, Mountjoy M, Beltrami G, Terrell R, Holzgraefe M, Charles R, Dvorak J. Injuries in team sport tournaments during the 2004 Olympic Games. Am J Sports Med. 2006: 34: 565-576.
Langevoort G, Myklebust G, Dvorak J, Junge A. Handball injuries during major international tournaments. Scand J Med Sci Sports. 2007: 17: 400-407.
Myklebust G. Anterior Cruciate Ligament Injuries in Team Handball - from Injury to Prevention. Oslo: Norwegian University of Sports and Physical Education, 2002.
Myklebust G, Engebretsen L, Braekken IH, Skjolberg A, Olsen OE, Bahr R. Prevention of anterior cruciate ligament injuries in female team handball players: a prospective intervention study over three seasons. Clin J Sport Med. 2003: 13: 71-78.
Myklebust G, Maehlum S, Holm I, Bahr R. A prospective cohort study of anterior cruciate ligament injuries in elite Norwegian team handball. Scand J Med Sci Sports. 1998: 8: 149-153.
Olsen OE, Myklebust G, Engebretsen L, Bahr R. Injury pattern in youth team handball: a comparison of two prospective registration methods. Scand J Med Sci Sports. 2006: 16: 426-432.
Olsen OE, Myklebust G, Engebretsen L, Holme I, Bahr R. Exercises to prevent lower limb injuries in youth sports: cluster randomised controlled trial. BMJ. 2005: 330: 449.
Petersen W, Braun C, Bock W, Schmidt K, Weimann A, Drescher W, Eiling E, Stange R, Fuchs T, Hedderich J, Zantop T. A controlled prospective case control study of a prevention training program in female team handball players: the German experience. Arch Orthop Trauma Surg. 2005: 125: 614-621.
Petersen W, Zantop T, Steensen M, Hypa A, Wessolowski T, Hassenpflug J. Prevention of lower extremity injuries in handball: initial results of the handball injuries prevention programme. Sportverletz Sportschaden. 2002: 16: 122-126.
Rae K, Britt H, Orchard J, Finch C. Classifying sports medicine diagnoses: a comparison of the International classification of diseases 10-Australian modification (ICD-10-AM) and the Orchard sports injury classification system (OSICS-8). Br J Sports Med. 2005: 39: 907-911.
Rae K, Orchard J. The Orchard Sports Injury Classification System (OSICS) version 10. Clin J Sport Med. 2007: 17: 201-204.
Renstrom P, Ljungqvist A, Arendt E, Beynnon B, Fukubayashi T, Garrett W, Georgoulis T, Hewett TE, Johnson R, Krosshaug T, Mandelbaum B, Micheli L, Myklebust G, Roos E, Roos H, Schamasch P, Shultz S, Werner S, Wojtys E, Engebretsen L. Non-contact ACL injuries in female athletes: an International Olympic Committee current concepts statement. Br J Sports Med. 2008: 42: 394-412.
Wedderkopp N, Kaltoft M, Lundgaard B, Rosendahl M, Froberg K. Injuries in young female players in European team handball. Scand J Med Sci Sports. 1997: 7: 342-347.
Wedderkopp N, Kaltoft M, Lundgaard B, Rosendahl M, Froberg K. Prevention of injuries in young female players in European team handball. A prospective intervention study. Scand J Med Sci Sports. 1999: 9: 41-47.
Werner J, Hagglund M, Walden M, Ekstrand J. UEFA injury study: a prospective study of hip and groin injuries in professional football over seven consecutive seasons. Br J Sports Med. 2009: 43: 1036-1040.
Zazulak BT, Hewett TE, Reeves NP, Goldberg B, Cholewicki J. Deficits in neuromuscular control of the trunk predict knee injury risk: a prospective biomechanical-epidemiologic study. Am J Sports Med. 2007: 35: 1123-1130.
Zazulak BT, Hewett TE, Reeves NP, Goldberg B, Cholewicki J. The effects of core proprioception on knee injury: a prospective biomechanical-epidemiological study. Am J Sports Med. 2007: 35: 368-373.