1. Översiktlig projektbeskrivning

Sammanfattning av projektet

I Uddevalla kommun har från hösten år 2007 till slutet av 2008 ett mindre samverkansprojekt gällande grundskoleelever med långvarig ogiltig skolfrånvaro, kallat pilotprojektet Hemmasittare, genomförts av representanter från skola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri.
Bakgrunden till projektet har dels varit att det i kommunens kartläggningar framkommit att ett betydande antal elever varit hemma från skolan utan giltig orsak, dels att deltagarna i projektgruppen uppfattat att brister funnits i arbetet med att hjälpa dessa elever till en fungerande skolgång. Pilotprojektet har haft som målsättning att utveckla samverkan för att hjälpa barn med omfattande skolvägran samt deras föräldrar, att erbjuda hjälp snabbt då omfattande skolvägran pågår, att finna metoder och åtgärder för att hjälpa eleverna tillbaka till en fungerande skolgång samt att öka kunskapen i de tre verksamheterna om arbetet med denna problematik.
Under projekttiden har deltagarna i pilotprojektet – två psykologer från skolans stödenhet, två familjebehandlare från Socialtjänsten och två psykologer från BUP –indelade i två pilotgrupper arbetat med sammanlagt fem ärenden, utvärderat detta arbete och även genomfört en ny kartläggning gällande långvarig ogiltig frånvaro bland elever i kommunen. Den nya kartläggningen bestod både av en kvantitativ kartläggning och av mer kvalitativt inriktade intervjuer. Kartläggningen visade bland annat på att en viss minskning av att antalet hemmasittande elever i kommunen skett sedan den föregående kartläggningen.
Arbetet med de fem ärendena återges i rapporten dels i form av en beskrivning med fokus på olika faser i arbetet såsom inledningen av kontakterna, kartläggning som utgångspunkt för arbetet, själva behandlingsarbetet och det uppnådda resultatet, dels i form av en schematisk översikt. Beskrivningen av arbetet visar både på att ärendena varit komplexa, med omfattande svårigheter inom väsentliga områden, och på att pilotgruppernas insatser i flertalet av ärendena inte räckt till för att inom projekttiden lyckas med att hjälpa eleverna tillbaka till en fungerande skolgång.
Resultatet diskuteras och utvärderas därefter i rapportens avslutande kapitel. Det konstateras att pilotgruppernas samverkan fungerat väl och bidragit till att insatserna kommit igång snabbt, till förenklad kommunikation, samsyn kring arbetet och till ett gemensamt ansvarstagande. Vissa svårigheter kring samverkansarbetet lyfts fram, framförallt avsaknaden av specialpedagog i pilotgrupperna. Beträffande arbetssättet konstateras att den breda kartläggning som pilotgrupperna genomfört i början av arbetsprocessen varit meningsfull och nödvändig. Gällande kunskap om problematiken konstateras att det i ärendena visade sig finnas svårigheter inom samtliga områden – individuellt, i familjen och i skolsituationen. Svårigheternas mångfald och komplexitet manar till försiktighet inför att tillämpa enkla orsaksförklaringar liksom inför att hysa förhoppningar om att hitta en universellt fungerande arbetsmetod.
I de avslutande rekommendationerna placeras pilotprojektets arbete in i förhållande till det övriga arbetet för att hjälpa elever med frånvaroproblematik. Det framhålls att pilotprojektet endast riktats till gruppen elever med uttalad hemmasittarproblematik, och att det också är viktigt med förebyggande insatser. Förslag till hur arbetet med att hjälpa elever med hög skolfrånvaro kan fortsätta förs därefter fram gällande hemmasittande elever, gällande elever i riskzonen liksom hur detta kan ske genom skolans ordinarie arbete med närvarorapportering, kontakt mellan hem och skola och i kontakten mellan lärare och elev.

Typ av projekt

Utvecklingsprojekt

MeSH-termer för att beskriva ämnesområdet

Inlagda MeSH-termer

Family Relations

Behavioral, psychological, and social relations among various members of the nuclear family and the extended family.

School Health Services

Preventive health services provided for students. It excludes college or university students.

Psychology, Applied

The science which utilizes psychologic principles to derive more effective means in dealing with practical problems.

Student Dropouts

Individuals who leave school, secondary or college, prior to completion of specified curriculum requirements.

Child Guidance

The psychiatric, sociological and psychological study and treatment of the developing child with emphasis on preventive or prophylactic measures focused on the familial, educational and socio-environmental milieu of the child.

Social Work, Psychiatric

Use of all social work processes in the treatment of patients in a psychiatric or mental health setting.

Projektets delaktighet i utbildning

Avhandling
D-uppsats / Magisterexamen
C-uppsats / Kandidatexamen
ST-läkarutbildning
Annan utbildning
Ej del i utbildning

3. Processen och projektets redovisning

Pågående aktiviteter

Planering och förberedelse före datainsamling
Datainsamling pågår
Analys av insamlade data pågår
Författande av skriftlig redovisning / publikation pågår
En eller flera publikationer från projektet är publicerade
Slutfört och inget mer görs inom ramen för detta projekt

Projektstart (när planeringen påbörjas och börjar dokumenteras skriftligt)

2007-09-11

Datum för påbörjande av datainsamling

2007-10-15

Datum då projektet är slutrapporterat

2009-03-13

Tillämpning av resultat - tidsaspekt (projektledarens bedömning)

Resultaten kommer sannolikt att tillämpas inom 1 år från projektslut.

Tillämpning av resultat - genomslag (projektledarens bedömning)

Hos samma huvudman utanför projektledarens arbetsplats

4. Detaljerad projektbeskrivning

Bakgrundsbeskrivning

Våren 2007 hade kartläggningar i Uddevalla kommun under flera år visat att ett antal elever vilka omfattas av skolplikten var hemma från skolan utan giltig orsak. Den senaste kartläggningen, som då nyligen hade presenterats, visade att antalet elever i grundskolan med olika grad av skolvägransproblematik var betydande:

⋅24 elever var helt frånvarande eller har mycket liten närvaro (av dessa gick 21 elever i åk 6-9),
⋅33 elever hade varierande och hög frånvaro, (av dessa gick 28 elever i förskola till och med åk 5),
⋅33 elever hade haft stor frånvaro men kunde med stöd/anpassning fullfölja merparten av skolundervisningen.

Deltagarna i projektgruppen, som arbetar inom skolan, Socialtjänsten och Barn- och ungdomspsykiatrin, hade med oro sett att gruppen barn och ungdomar som inte kommer till skolan kvarstod som stor och eventuellt också ökade. Skolan är central för barns och ungdomars utveckling; socialt, kunskapsmässigt och psykologiskt. Skolgången bidrar till barnets socialisering och förbereder den unge inför livet som vuxen i samhället. Att som individ hamna utanför skolan kan vara början på ett långvarigt utanförskap. Enligt rapporter från Försäkringskassan beskrevs unga vuxna med aktivitetsersättning som en ökande grupp i Sverige. Deltagarna i projektgruppen uppfattade att gruppen barn och ungdomar med mycket hög frånvaro i skolan befann sig i riskzonen för en liknande utveckling.
Arbetet med att hjälpa eleverna som var helt frånvarande, eller hade mycket liten närvaro, tillbaka till en fungerande skolgång hade inte lyckats i tillräcklig grad. Från skola, BUP och socialtjänst beskrevs att arbetet inte skett på ett samordnat sätt. Detta innebar att barnet och föräldrarna inte med självklarhet kommit i kontakt med dessa tre verksamheter även om behov av det funnits. De hade alltså i ett flertal fall inte fått del av det samtliga verksamheter kunnat bidra med. Ofta hade den bristande samordningen också inneburit att betydande tid hunnit gå innan ärendet blivit aktuellt vid de olika verksamheterna och ett samarbete kunnat påbörjas. Deltagarna i projektgruppen hade genom föreläsning av psykolog Jan-Olof Bodén, BUP Sundbyberg, samt genom projektbeskrivning från Solna Stad (Strömberg, C., Jernberg, B., Bodén, J.-O., & Francke, K., 2003), tagit del av hur kommun och landsting samarbetat kring skolvägran i Solna, Sundbyberg och Huddinge. Deras arbete inspirerade till utarbetandet av ett pilotprojekt i Uddevalla kommun som påbörjades 2007-10-15.

Syfte

Syftet med pilotprojektet har varit att i samverkan mellan kommun och landsting hjälpa barn som av olika skäl inte kommer till skolan tillbaka till en fungerande skolgång.
Pilotprojektet har haft följande målsättningar inom detta övergripande syfte:

⋅att utveckla samverkan för att hjälpa barn med omfattande skolvägran samt deras föräldrar,
⋅att finna sätt att erbjuda hjälp snabbt då en omfattande skolvägran pågår,
⋅att finna metoder och åtgärder för att hjälpa eleverna tillbaka till en fungerande skolgång,
⋅att bidra till att öka kunskapen i de tre verksamheterna om olika arbetssätt, om svårigheter och möjligheter i arbetet med denna problematik.

Frågeställning / Hypoteser

Vilka arbetssätt är verksamma och framkomliga för att närma sig pilotprojektets övergripande syfte och däri ingående målsättningar?

Teoretisk referensram

Definition av begreppet "hemmasittare"

För att få en klar definition av vilka ärenden som skulle ingå i pilotprojektet utgick vi från det upplägg man använt vid projektet Hemmasittare i Solna. Där enades kommun och landsting om beteckningen ”hemmasittare” för den grupp barn som projektet omfattade. Man definierade ”hemmasittare” som: "Elever som, trots att de omfattas av skolplikten, är hemma från skolan sedan mer än tre veckor utan acceptabel orsak" (Ibid). Vi tänkte oss flera fördelar med denna definition. Den bidrar till att urskilja en grupp barn där problematiken är så allvarlig att det i samtliga ärenden är motiverat med insatser inte bara från skolan utan också från både BUP och Socialtjänsten. Den leder också genom användandet av tidsgränsen tre veckor till att samarbetet kring ärendena kommer igång snabbare än vad som tidigare varit fallet. Ytterligare förtjänster med definitionen är att den är enkelt formulerad och att den tar stöd i skolplikten vilken ger en laglig utgångspunkt för arbetet med att hjälpa barnet tillbaka till en fungerande skolgång.

Formella ramar (hämtat från projekt ”Hemmasittare” i Solna)

Pilotprojektet har sina formella utgångspunkter i skollagen (SL) och de förordningar som reglerar skolplikten, arbetet med elever med behov av särskilt stöd samt åtgärdsplaner.

Huvudregler för skolplikt

Skolplikten innebär en skyldighet att gå i skolan och motsvaras av en bestämmelse om rätten till utbildning för dem som omfattas av skolplikt (SL 3:1). Skolplikten inträder på höstterminen det kalenderår då barnet fyller sju år (SL 3:7) och upphör vid utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 16 år (SL 3:10). Barn i allmänhet skall tas emot i grundskolan. Barnet skall delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om barnet inte är sjukt eller har annat giltigt skäl att utebli (SL 3:11).
Kommunen är skyldig att se till att skolpliktiga elever fullgör sin skolgång. Den skyldigheten innefattar även skolpliktiga elever som är bosatta i kommunen men får sin utbildning i annan kommun (SL 3:13).
Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn skall se till att barnet fullgör sin skolplikt (SL 3:15). Om inte vårdnadshavaren har gjort det får styrelsen för utbildningen vid vite förelägga vårdnadshavaren att iaktta sina skyldigheter (SL 3:16).

Särskilt stöd

Utbildningen i grundskolan skall syfta till att ge eleverna den kunskap de behöver för att kunna delta i samhällslivet. Den skall även ligga till grund för fortsatt utbildning i gymnasieskolan. Elever som har svårigheter i skolarbetet skall ges särskilt stöd (SL 4:1).
Barn i behov av särskilt stöd är ingen enhetlig eller klart avgränsad grupp. Stödbehoven kan vara tillfälliga eller övergående. Inför läsåret 1998/99 infördes en ändring i läroplanen som medför att alla som arbetar i skolan skall uppmärksamma och hjälpa elever i behov av särskilt stöd (Proposition 1997/98:94).
Skolverket granskade 1998 undervisningen av elever i behov av särskilt stöd. Vid granskningen framkom att det saknades medvetna strategier för de insatser som ges till elever med särskilt stöd, trots att insatserna och resurserna var relativt omfattande.
I regeringens proposition ”Hälsa, lärande och trygghet” (2001/2002:14) betonas att det särskilda stödet bör utformas så att hela skolan som lärandemiljö blir en del av stödstrukturen och att stödet inte endast överförs till specialister. Vidare bör skolans synsätt utgå från inställningen att en god pedagogisk verksamhet främjar hälsa och kan hindra att problem uppstår. I propositionen understryks också vikten av att utveckla strategier för att möta barn som har svårigheter i skolan och att de specialpedagogiska insatserna följs upp och utvärderas.

Åtgärdsprogram

Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev eller dennes vårdnadshavare eller på annat sätt framkommit att eleven behöver särskilda stödåtgärder skall rektorn se till att ett åtgärdsprogram utarbetas. Eleven och dess vårdnadshavare skall ges möjlighet att delta vid utarbetandet av åtgärdsprogrammet. (Grundskoleförordningen 5:1)
Avsikten med ett åtgärdsprogram är, enligt prop. 1998/99:105, att stödja en medveten planering och utvärdering av de särskilda stödåtgärderna. Åtgärderna bör utgå från elevens behov och bör ges en både kortsiktig och långsiktig karaktär. Åtgärdsprogrammet skall omfatta elevens hela skolsituation och det bör framgå vad man vill söka åstadkomma och vilka medel och metoder som ska användas i arbetet. Eleven bör själv ges en aktiv roll vid analysen av skolsvårigheterna och vid utformningen av själva programmet. Elevens självuppfattning och självtillit kan stärkas genom att elevens starka sidor bildar en utgångspunkt i det fortsatta arbetet.
I förarbetena till bestämmelsen om åtgärdsprogram nämns att det i vissas fall kan finnas skäl att involvera personal från andra verksamheter. Detta gäller i första hand då skolan kompetens behöver kompletteras med kompetens från andra verksamheter, till exempel Barn- och ungdomspsykiatrin i de fall då de redan har kontakt med eleven. (Proposition 1998/99:105)
När det gäller elever i behov av särskilt stöd som av olika anledningar inte kommer till skolan är det mycket viktigt att det finns rutiner på skolorna för hur man hanterar detta. Åtgärdsprogram skall upprättas direkt när någon uppmärksammat att en elev uteblivit från skolan utan giltig orsak. Det är enligt skolverket viktigt att skolan på ett tidigt stadium kallar samman föräldrar, elev och berörd skolpersonal för att visa att frånvaron är ett problem som skolan tar på allvar. Möjligheten för föräldrar att träffa skolans personal ger trygghet och gör att föräldrar kan lita på skolans arbete.

Resultat

EN NY KARTLÄGGNING

I samband med pilotprojektets påbörjande visade det sig vara oväntat svårt att få tag i elever som passade målgruppen. Den inventering av antalet frånvarande elever som låg till grund för hemmasittarprojektet hade visat på att det skulle finnas ett stort antal hemmasittande elever. För att förstå varför så få elever blev aktuella för pilotprojektet trots att det enligt inventeringen borde ha funnits många sådana ärenden framstod det som nödvändigt att få en bild av nuläget genom att göra en ny inventering. Dessutom hade Skolverkets rapport Rätten till utbildning. Om elever som inte går i skolan (Skolverket, 2008:1029) nyligen presenterats och utifrån denna en önskan inom förvaltningen om en uppföljning av den tidigare inventeringen. I den nya kartläggningen användes samma kriterier som i rapporten från Skolverket. Dessa kriterier överensstämmer endast delvis med kriterierna i den föregående kartläggningen varför siffrorna inte är helt jämförbara. Pilotprojektets skolpsykologer organiserade denna nya kartläggning vilken genomfördes av pilotgrupperna.
Som bakgrund till resultatet kan det vara bra att känna till att Uddevalla läsåret 2007-2008 hade 4702 elever (Skolverket, 2008). I kartläggningen fann vi att nitton barn var helt hemmasittande. Sex var pojkar och tretton flickor. Femton av de nitton gick i nian, två i åttan och en vardera i sexan och sjuan. Åtta av dem har varit hemma i mer än en termin. Tio, visste elevhälsan, hade kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin och fyra med Socialtjänsten. Dock fanns det troligtvis ett antal familjer som avböjt insatser från både Socialtjänsten och Barn- och ungdomspsykiatrin. Ingen av dessa elever hade förmodade inlärningssvårigheter, fyra uppfattades ha koncentrationssvårigheter, sju uppfattades ha problematik i familjen och fyra hade svårigheter i kamratrelationerna. I tabellform var resultatet följande:

Antal elever____Helt hemma
4702____________19
100%____________0,40%

Pojkar__Flickor
6_______13
31,58%__68,42%

Åk
6_______7_______8_______9
1_______1_______2_______15
5,26%___5,26%___10,53%__78,95%

Vet elevhälsan har kontakt med..
Socialtjänst____BUP
4_______________10
21,05%__________52,63%

Förmodade problemområden
Inlärning____Koncentration____Familjeprob.____Kamratrel.
0____________4________________7_______________4
0,00%________21,05%___________36,84%__________21,05%

53 barn med stor sporadisk frånvaro rapporterades som elever i riskzonen till att bli helt hemma från skolan. Därtill kom 48 elever från en högstadieskola som hade mer än 20 % frånvaro. Dessa 48 elever analyserades inte närmare. De 53 eleverna kunde sammanställas enligt följande:

⋅en ungefär lika stor andel var pojkar som flickor,
⋅det var en tydlig övervikt till åk 8 och 9 framför lägre årskurser,
⋅gällande 11 av eleverna visste skolans elevhälsoteam att de hade kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, likaså att 13 av dem hade kontakt med Socialtjänsten,
⋅10 av eleverna hade inlärningssvårigheter,
⋅10 av eleverna hade koncentrationssvårigheter,
⋅35 av eleverna hade en känd familjeproblematik
⋅10 av eleverna hade svårigheter i kamratrelationerna,
⋅i 28 av de 53 ärendena upplevdes inte skolans verktyg som tillräckliga.

I enkäten användes ordet ogiltig vilket har tolkats olika av elevhälsoteamen. Detta blev särskilt ett problem i de fall då föräldrarna sjukskrivit barnen eftersom sjukskrivning är en giltig orsak till frånvaro. En annan tänkbar felkälla som kan ha påverkat rapporteringen är ett eventuellt intresse hos skolans rektorer av att helst visa upp den egna skolan på ett positivt sätt. Det skall tilläggas att sju skolor inte lämnat något underlag – framförallt gäller detta friskolor, varför det är troligt att de egentliga siffrorna är något högre.

Kompletterande intervjuer

För att fördjupa inventeringen gjordes kompletterande strukturerade intervjuer med den personal vid respektive skola som besvarat enkäten. Tyvärr har det inte varit möjligt att genomföra intervjuer vid samtliga skolor som besvarat enkäten.
Av svaren på intervjuerna framkom att de uppgifter om elevernas frånvaro som efterfrågats i enkäten samlats in på olika sätt. På tre skolor i låg- och mellanstadiet hade rektorn själv svarat på enkäten eftersom rektorn hade god kännedom om frånvaron. Vid tre skolor ställdes frågorna till arbetslagen. Vid det stora flertalet av skolorna hade elevhälsan gemensamt fyllt i enkäten. Där verkar det troligt att skolsköterskan haft huvudansvaret.
Vid intervjuerna ställdes även frågan hur frånvarorapporteringen går till. De flesta låg- och mellanstadieskolorna uppgav att det kontinuerligt rapporteras till elevhälsan om elever haft hög frånvaro. Oftast är det skolsköterskan som följer upp orsaken och har kontakt med hemmet. Dessa skolor har listor i pappersform som lärarna fyller i och lämnar in till skolsköterskan terminsvis eller läsårsvis. Vid en skola lämnades listorna in månadsvis. Högstadieskolorna rapporterar genom det datoriserade programmet "Dexter". Det uppges finnas vissa problem med rapporteringen genom Dexter eftersom lärarna är olika snabba att fylla i och troligen också ibland missar att fylla i. En annan felkälla som nämns är att det finns en ruta i Dextermallen som möjliggör att kryssa i att ”alla närvarar” och att det troligen händer att de långtidsfrånvarande kan glömmas bort då denna ruta kryssas i.
En annan fråga som ställdes var hur uppgiftslämnarna ser på begreppet ”ogiltig frånvaro”. De allra flesta har uppgett att de tolkat ogiltig frånvaro som icke anmäld frånvaro. Vid någon skola var det relativt vanligt att frånvaro inte anmäls men att skolan i stället tar kontakt med hemmet och får barnets frånvaro rapporterad av föräldrar varvid den betraktas som giltig. Vid närmare frågor kring sjukanmälning från föräldrar framkom dock att det finns relativt många elever vars frånvaro "stöttas" av föräldrar, främst i de lägre åldrarna. En skola rapporterade det man uppfattade som tveksam sjukanmälan som ogiltig frånvaro.
På frågan om vilka orsaker uppgiftslämnarna själva uppfattade låg bakom då elever hade stor eller fullständig frånvaro angavs (ej rangordnade eller kvantifierade):

⋅inlärningssvårigheter ( i ett fall uttryckt som strax över särskolenivå),
⋅"vill inte gå",
⋅sjukskriven på grund av psykiska problem (främst flickor åk 9),
⋅skoltrötthet (främst högstadiet),
⋅speciell familjebild (vanlig),
⋅många läkarkontakter,
⋅LVU-placering,
⋅diffusa somatiska problem (främst vid sporadisk frånvaro),
⋅föräldrarnas inställning till skolgång,
⋅tidigare sjukdom som "utnyttjas",
⋅nyligen separerade föräldrar,
⋅förälders sjukdom,
⋅sexuellt ofredad (ett fall),
⋅skolk (eleven är i skolan eller ute i samhället).

Uppgiftslämnarna tillfrågades också om det var fler barn, än de som angivits i enkäten, vilka man vid skolan tänkte var i riskzonen för att utveckla en problematik med skolvägran. Sammantaget var det 25 barn som ansågs vara i riskzonen men som ändå inte registrerats i enkäten.
.

PILOTGRUPPERNAS ARBETE MED FEM ÄRENDEN

Sammanlagt kom 10 elever som uppfyllde kriterierna för hemmasittare till pilotgruppernas kännedom under läsåret 2007-2008. Två av dessa ärenden bedömdes inte som lämpliga för pilotprojektet eftersom ett arbete med dem redan pågick vid BUP. Ett annat ärende valdes bort utifrån att den sociala situationen bedömdes som alltför oklar då eleven var på väg att omhändertas enligt LVU. Av resterande sju ärenden tackade föräldrarna i två av ärendena nej till erbjudande om att ingå i pilotprojektet. I ett av dessa ärenden blev elevens skolgång mer kontinuerlig efter att föräldrarna ställts inför erbjudandet men tackat nej till det. Sammanlagt återstod alltså fem ärenden, fyra flickor och en pojke, där kriterierna för hemmasittare var uppfyllda, där inga uppenbara hinder förelåg för att påbörja ett arbete och där familjerna tackat ja till att ingå i pilotprojektet. Nedan beskrivs arbetet med dessa ärenden.

Inledning av kontakterna, aktuella insatser och tidigare skolgång

Båda pilotgrupperna såg först till att träffas inom grupperna några gånger, utbyta tankar kring arbetssätt och arbetsfördelning samt se till att avsätta gemensamma tider för det fortsatta arbetet. Då ärenden sedan aktualiserades kunde man därför så snabbt som inom någon vecka erbjuda en tid för möte med familj och personal från skolan. Fyra av ärendena blev aktuella genom skolans elevhälsoteam. Ett av ärendena blev aktuellt genom en anmälan till Socialtjänsten. Tre av eleverna gick i årskurs 8, en gick i årskurs 7 och en i årskurs 9. Samtliga elever hade ett mönster, dock i varierande grad, av omfattande frånvaro i skolan bakom sig. Flera av eleverna hade tidigare ofta blivit sjukanmälda av sina föräldrar, några av dem hade tidigare perioder av långvarig skolvägran bakom sig. Vid tidpunkten då eleverna blev aktuella för pilotprojektet var dock ingen av dem helt hemma från skolan sedan mer än sex veckor.
Två av ärendena hade varit föremål för insatser från skolans sida för att hjälpa eleven till att få en fungerande skolgång genom stöd av specialpedagog och anpassad studiegång. Ingen av eleverna hade dock utretts av skolpsykolog. I samtliga ärenden ansåg man sig från skolans sida ha kommit till punkten där man uttömt sina resurser. Inte i något av de fem ärendena fanns en pågående kontakt med BUP eller Socialtjänsten. Däremot hade tre av ärendena tidigare haft omfattande kontakter inom BUP och ett av ärendena även inom Socialtjänsten. Vid samtliga dessa kontakter hade den angivna kontaktorsaken varit familjerelationsproblem.
Båda pilotgrupperna eftersträvade att om möjligt starta upp arbetet med det enskilda ärendet utifrån ett inledande möte där eleven, föräldrarna, lärare och personal från elevhälsan fick träffa hela pilotgruppen. Detta för att ge en gemensam tydlig information och en möjlighet för föräldrar och elev att ge sitt samtycke, eller att säga nej, till att ingå i pilotprojektet liksom till utbyte av information om ärendet inom pilotgruppen. Sådana möten skedde i fyra av ärendena. I ett par av ärendena föregicks dessa möten av förberedande möten där skolpsykolog presenterade tanken om att ingå i pilotprojektet för föräldrarna.

Kartläggning som utgångspunkt för arbetet

Efter att kontakt etablerats genom dessa möten vidtog kartläggningsarbetet. Pilotgrupperna utformade kartläggningen utifrån den tillgängliga informationen i de enskilda ärendena. Skolpsykolog tog ställning till om det fanns frågeställningar gällande inlärningssvårigheter. Psykolog från BUP gjorde en klinisk bedömning ur ett barnpsykiatriskt perspektiv utifrån samtal med eleven och föräldrarna. Familjebehandlare från Socialtjänsten träffade föräldrarna eller familjen för att identifiera behov av, och möjligheter till, att påbörja ett familjearbete.
Denna pilotprojektets tänkta idealmodell för genomförande av kartläggningen följdes fullt ut bara i två av ärendena. I de övriga tre skedde kartläggningen på de sätt som befanns vara möjliga utifrån begränsningar i verkligheten. Således blev den fördjupade kartläggningen vid BUP begränsad i ett av ärenden eftersom eleven inte ville delta. I ett annat ärende valde psykolog vid BUP att på grund av elevens behov omgående försöka med ett behandlingsarbete utifrån KBT-principer. I ett tredje ärende genomfördes av andra skäl kartläggningen utan att psykolog från BUP deltog.
Ingen av dessa fem elever hade några kända inlärningssvårigheter då kontakten med pilotprojektet initierades. Ändå framkom vid de inledande samtalen frågeställningar kring inlärningssvårigheter i tre av ärendena varför skolpsykolog i dessa fall genomförde begåvningsbedömning. I två av dessa tre ärenden visade det sig att eleven hade lindrigare inlärningssvårigheter som motiverade för en anpassning av undervisningen. I ett av de tre ärendena framkom en svårare problematik varpå ärendet remitterades vidare för en neuropsykiatrisk utredning.
Tre av eleverna beskrev att de tidigare hade upplevt sig blivit mobbade i skolan. En elev angav mobbning som det direkta skälet till att stanna hemma från skolan. I detta fall motsades dock elevens beskrivning av den beskrivning personalen vid skolan gav. Utifrån det skolpersonal berättade framstod det inte som entydigt att eleven blivit utsatt av klasskamrater. Konflikter hade förekommit i klassen men anklagelserna om mobbning var ömsesidiga. De inblandade klasskamraterna beskrevs ibland också som vänner. Det visade sig också i detta fall att elevens tolkning av situationerna i skolan påverkats av elevens tidigare erfarenheter av familjerelationsproblem. Den andre av dessa elever beskrevs ha blivit retad vid några tillfällen och beskrev själv en upplevelse av utanförskap i förhållande till klasskamraterna. Den tredje eleven som beskrev erfarenheter av mobbning – i det här fallet två år tillbaka i tiden – menade att detta inte längre utgjorde något problem. Denna elev kunde endast namnen på ett fåtal av sina klasskamrater. Gällande de övriga två eleverna framkom inget som tydde på att de skulle ha varit, eller skulle vara, utsatta för mobbning i skolan.
I tre av ärendena beskrevs klassen eleven gick i som stökig med konflikter i elevgruppen. I ett av dessa ärendena beskrevs att elevens lärare hade betydande svårigheter med att hantera problemen i klassen.
Gällande elevernas individuella svårigheter framkom vid kartläggningen, förutom nämnda inlärningssvårigheter och i ett fall eventuell neuropsykiatrisk problematik, att flertalet av eleverna upplevde en låg självkänsla och hade olika depressiva och psykosomatiska symptom. En av eleverna hade en tvångsproblematik och en annan elev hade till viss del en ätstörningsproblematik. En tredje elev hade en somatisk problematik som inte sköttes enligt läkares ordination och därför orsakade problem. Vidare framkom att samtliga elever hade en nära och osjälvständig bindning till sin mor och att de samtliga på olika sätt var i konflikt med alternativt tog avstånd från sin far. I ett av ärendena framkom att konflikten med fadern till stor del berodde på en tidigare inre konflikt som blivit bortträngd. I de övriga ärendena hade den nära bindningen till modern och avståndstagandet i förhållande till fadern inte trängts bort utan framträdde i stället på ett öppet och tydligt sätt.
Elevernas förhållande till sina föräldrar föreföll i samtliga ärenden ha ett samband med föräldrarnas relationer. I fyra av de fem ärendena hade föräldrarna betydande konflikter med varandra, i det femte uppfattades föräldrarnas förmåga att axla föräldraansvaret överhuvudtaget som sviktande. I det sistnämnda fallet var det tveksamt om föräldrarna såg elevens skolgång som betydelsefull. Gällande samtliga ärenden uppfattades elevens mor som överbeskyddande gentemot eleven.

Pilotgruppernas arbete utifrån kartläggningen

Gränsen mellan utredning och behandling är i praktiskt arbete sällan knivskarp och var inte heller det i pilotgruppernas arbete med ärendena. Råd, information och terapeutiska interventioner förmedlades vid tillfällen som bedömdes lämpliga redan under kartläggningen. Trots detta framstår det som meningsfullt att gällande arbetet med dessa elever göra en skillnad mellan kartläggningen och det fortsatta arbetet, en skillnad som markerades av en avstämning med familjen efter kartläggningen kring hur pilotgruppen förstått problematiken och där en överenskommelse gjordes mellan familj och pilotgrupp om en plan för det fortsatta arbetet. I samtliga ärenden innefattade dessa planer för det fortsatta arbetet insatser från skolan, Socialtjänsten och BUP, dock olika slags insatser och med olika tyngdpunkt på de olika organisationerna.
Det är väsentligt att lägga märke till att arbetet med de fem ärendena hade hunnit pågå olika länge då denna beskrivning ställdes samman – 14, 11, 9, 8 respektive 6 månader. Ett av dessa ärenden var då sammanställningen gjordes avslutat sedan tre månader tillbaka. Arbetet i de ärenden som pågått under längst tid hade av naturliga skäl kommit längre i arbetsprocessen än arbetet i de ärenden som påbörjades senare.
Pilotgruppernas skolpsykologer höll i samordningen i förhållande till de skolor eleverna gick på. Målsättningen för denna samordning var att ge eleverna de förutsättningar som behövdes för att de skulle klara att stegvis återgå till en fungerande skolgång. Undervisningsmässigt innebar detta för två av eleverna inledningsvis hemundervisning, för en av eleverna undervisning i lokal utanför skolområdet och för två av eleverna anpassad undervisning i ordinarie skola. En av de sistnämnda eleverna fick dock inte den överenskomna anpassningen av skolsituationen förrän flera månader efter utlovat datum. Hemundervisningen fungerade inte för någon av de två elever som fick denna undervisningsform eftersom eleverna ofta vägrade att släppa in läraren i hemmet. En av dessa elever klarade senare att arbeta med väl strukturerade skoluppgifter då eleven fått stöd i de fasta ramar som gavs då eleven placerats på ett utredningshem. För eleven som fick undervisning i lokal utanför skolområdet fungerade denna undervisningsform. Denna elev kunde efter ett halvår åter börja i vanlig skolgång. Gällande de elever som skulle få anpassad undervisning i ordinarie skola fungerade inte denna planering – eleverna gick inte heller till den anpassade undervisningen trots betydande insatser i form av stöd och personligt mottagande. För en av dessa elever innebar byte av skola till en specialstödskola att eleven började gå någorlunda regelbundet till skolan.
Parallellt med förändringar av undervisningen erbjöds eleverna individuell behandling utifrån de frågeställningar som framkommit vid kartläggningen. I ett av ärendena ville eleven inte ha sådan behandling – eleven ansåg, inte utan grund, att problemet låg på föräldrarnas nivå, varför ingen individuell behandling påbörjades. I ett annat ärende växlade behandlingen utifrån elevens och föräldrarnas önskemål mellan individuella samtal med psykolog från BUP och familjesamtal. I två av ärendena arbetade psykolog från BUP med eleven utifrån KBT-metodik.
Samtidigt med arbetet gällande undervisningen och det individuella behandlingsarbetet med eleven utförde familjebehandlare från Socialtjänsten i samtliga ärenden ett omfattande arbete med föräldrar, med familjen och i ett fall med eleven ifråga. I ett ärende arbetade psykolog från BUP och familjebehandlare från Socialtjänsten tillsammans med familjeterapeutiska samtal. Kontakterna, som utformades utifrån det enskilda ärendets behov, syftade till sådant som att hjälpa föräldrarna att börja samarbeta konstruktivt med varandra som föräldrar, bearbeta och hitta vägar ur konflikter med varandra, stötta sitt barn till en ökad självständighet och bidra till en förbättrad kommunikation mellan familjemedlemmarna. I tre av ärendena uppstod betydande svårigheter med att etablera en fungerande arbetsallians med föräldrarna kring detta arbete.

Arbetets resultat

Endast i ett av de fem ärendena hade eleven, vid tidpunkten för sammanställningen av pilotprojektet, kommit tillbaka till en fungerande skolgång i vanlig skola. De övriga fyra ärendena hade alla, under tiden fram till sammanställningen av arbetet, kommit till en punkt där pilotgrupperna vänt sig till Socialtjänsten eftersom pilotgruppernas eget arbete med ärendena bedömdes vara otillräckligt. I ett av ärendena – det som blev aktuellt genom en anmälan till Socialtjänsten – gjorde Socialtjänsten ett omhändertagande enligt LVU. Eleven placerades då på ett utredningshem där arbetet med att hjälpa eleven och familjen kunde ske inom mer fasta ramar. I ett annat ärende fördes diskussioner om eleven borde flytta till ett behandlingshem. I de återstående två ärendena hade samtalen med socialsekreterare utifrån anmälan om att dessa barn for illa ännu inte lett till något tydligt resultat.
.

FÖR ÖVERSIKT ÖVER RESULTATET SE BILAGA 1.: Schematisk översikt över arbetet med fem ärenden.

Diskussion

Begränsningar relaterade till pilotprojektets syfte och metod

Vid utvärdering och diskussion av erfarenheterna från pilotprojektet krävs det att pilotprojektets begränsningar gällande syfte och metod beaktas. Pilotprojektet har haft som målsättning att i praktiken utveckla samverkan, erbjuda hjälp snabbt, finna metoder och åtgärder och bidra till ökad kunskap. Ambitionen har alltså inte varit att utifrån ett naturvetenskapligt synsätt utvärdera en specifik metod. För att genomföra ett sådant projekt hade det bland annat krävts en specifik standardiserad metod som tillämpats på ett större antal ärenden och därefter utvärderats på ett mer kvantifierat och reglerat sätt än vad som skett i pilotprojektet. Pilotprojektet har i stället syftat till att genom arbetet med ärendena generera hypoteser kring hur samverkansarbete kan ske kring dessa ärenden. Men går det då trots detta att generalisera utifrån pilotprojektets arbete? Kan man anta att de fem ärenden pilotprojektet arbetat med är representativa för gruppen hemmasittare? Naturligtvis måste man vara försiktig med att generalisera utifrån dessa förhållandevis få ärenden. Den kanske tydligaste erfarenheten som framkommit under arbetet är komplexiteten och svårighetsgraden i samtliga dessa fem ärenden. Komplexiteten gör ärendena unika i förhållande till varandra men både komplexiteten och svårighetsgraden förenar också ärendena på ett så enhetligt sätt att vi uppfattar att det trots allt går att dra vissa generella slutsatser.
Reservationer bör även göras gällande den nya kartläggning av förekomsten av hemmasittare som genomförts inom ramen för pilotprojektet. Det kvantitativa resultatet av kartläggningen har inte beräknats utifrån frågan om skillnaderna som framkommit är signifikanta, vilket exempelvis innebär att man utifrån siffrorna inte med säkerhet kan dra sådana slutsatser som att hemmasittare generellt sett oftare skulle vara flickor än pojkar.

Utvärdering och diskussion av pilotgruppernas arbete

Den centrala frågan vid en utvärdering av pilotgruppernas arbete är om eleverna kommit tillbaka till skolan och i så fall om förbättringarna hållit i sig. Här framstår resultaten som nedslående. Under den tid pilotprojektet pågått har bara tre av eleverna kommit till att få en i någon mening fungerande skolgång och endast en av dessa elever har fått en fungerande skolgång i vanlig skola. För två av eleverna kvarstår situationen med hemmasittande som oförändrad. Hur kan detta till synes nedslående resultat förstås?
Faktumet att pilotgrupperna i arbetet med fyra av fem ärenden kom till en punkt där de bedömde de egna insatserna som otillräckliga är anmärkningsvärt. Likaså att en av eleverna redan kommit till att placeras vid ett utredningshem och att en annan elev likaså står inför frågan om behandlingshem. Dessa fakta framstår som än mer tänkvärda om man erinrar sig att det vid tidpunkten då ärendena blev aktuella för pilotprojektet endast pågick insatser i form av speciellt stöd från skolan i två av dessa ärenden, att ingen av eleverna hade utretts av skolpsykolog och att inget av ärendena hade någon pågående kontakt med BUP eller Socialtjänsten. Med andra ord verkar det som att omfattningen av den problematik som blev tydlig i ärendena under pilotgruppernas arbete varit i det närmaste okänd innan detta arbete påbörjades. Resultatet av de omfattande kartläggningar som pilotgrupperna genomförde visar också att det i samtliga fem ärenden fanns tydliga svårigheter inte bara inom ett eller två områden, som mobbning i skolan eller problem i familjen, utan inom i det närmaste samtliga områden – gällande eleven individuellt, gällande familjen och gällande skolsituationen inklusive det sociala sammanhanget där. Dessa ärenden präglades alltså av en omfattande problematik som, utöver faktumet att eleverna inte gick till skolan, tidigare varit förhållandevis okänd.
Då pilotprojektet startades fanns en förhoppning om att pilotgrupperna genom att komma in ”snabbt” i ärendena – då eleven endast hunnit vara helt hemma från skolan i tre veckor – få bra förutsättningar att arbeta med en problematik som inte hunnit bli permanent. Det verkar dock som att förhoppningen att dessa ärenden inte skulle ha hunnit få en konsoliderad problematik var orealistiskt optimistisk. Verkligheten visar att pilotgrupperna i samtliga ärenden ställdes inför att arbeta med en omfattande problematik som pågått över tid. Det är tänkbart att ambitionen att komma till rätta med problematiken inom den tidsram som pilotprojektet kom att omfatta – 6 månader till ett år – var orealistiskt kort i förhållande till problematikens omfattning. I så fall kan det ses som en förklaring bland flera till det relativt nedslående resultat som pilotgruppens arbete lett till. Ett annat mer positivt sätt att se på detta resultat är tanken att det genom pilotgruppernas arbete nu blivit möjligt att i dessa ärenden inse omfattningen av svårigheterna och därigenom också göra något åt dem – att eleven under en period placeras utanför hemmet kan i vissa fall vara del i en framgångsrik behandling.

Andra centrala frågor i en utvärdering rör hur pilotgruppernas arbete utvecklat sig: Har samverkan fungerat och har det haft betydelse?, Har pilotgrupperna kunnat erbjuda hjälp snabbt och har det gjort någon skillnad?, Har en inledande kartläggning genomförts och har den i så fall varit av värde?, Har pilotgrupperna nått ökad kunskap om problematiken med hemmasittare?, och den därmed sammanhängande frågan – Har pilotgrupperna funnit metoder och arbetssätt som fungerar i arbetet med dessa ärenden?
För att börja med frågan om samverkan finns det en generell enighet inom pilotgrupperna om att den samverkansform som tillämpats, bestående av små team med representanter från de tre ingående organisationerna, inneburit betydande fördelar i arbetet med dessa ärenden jämfört med hur arbetet i vanliga fall organiseras. Genom att ha team där organisationerna möts och tillsammans inriktar sig på arbetet har kommunikationen mellan utförare i skolan, inom BUP och Socialtjänsten underlättats. Tack vare de enkla kommunikationsvägarna och det gemensamma ansvarstagandet har en samsyn kring arbetet med ärendena utan problem kunnat uppnås. Vår erfarenhet av det ordinarie arbetet med andra ärenden är att en sådan problemfri samverkan förekommer i enstaka fall men inte speciellt ofta. Alltför ofta präglas det ordinarie arbetet av väntetider i kommunikationen mellan organisationerna, där remisser skickas och behandlas, där möten sällan sker och begränsas av sekretessförhållanden, där missförstånd uppstår och där de professionella därigenom bjuder in till den tendens till undvikande och förnekande som ofta förekommer i dessa ärenden.
En svårighet i samverkansarbetet som blivit tydlig i några av ärendena handlar om skolans representation i pilotgrupperna. Skolan har i var och en av pilotgrupperna representerats av en skolpsykolog. Under den tid pilotprojektet pågick var elevhälsan i Uddevalla kommun uppdelad i två organisationer – en central organisation där bland annat psykologerna ingick, och en lokal organisation där bland annat skolsköterskor, specialpedagoger och kuratorer arbetade under ledning av en eller flera rektorer. Skolpsykologernas plats centralt i organisationen har inneburit en möjlighet till god överblick men samtidigt svårigheter att skapa kontinuitet i arbetet med ärendena, att nå en lokal förankring samt att få mandat för arbetet. Detta har medfört att skolpsykologen varken haft tid eller möjlighet att själv driva arbetsprocessen på skolan. Den lokalt organiserade delen av elevhälsan har haft fördelen att ha en betydligt djupare förankring i skolans verksamhet, ett mer stabilt mandat för sitt arbete och en helt annan möjlighet att följa arbetet på plats. Ett annat sätt att beskriva svårigheten kring skolans representation i pilotgrupperna är att konstatera att skolpsykologen inte har samma självklara roll som utförare som psykologen har vid BUP och som familjebehandlaren har inom Socialtjänsten. Inom skolan är det i stället specialpedagogen som har en självklar roll som utförare. Troligen hade arbetet i pilotgrupperna blivit annorlunda om de hade innefattat en specialpedagog istället för en skolpsykolog. I flera av ärendena pilotgrupperna arbetat med har också ett samarbete med specialpedagog vid elevens skola varit en viktig del av arbetet. Specialpedagogens kompetens behövs för att bedöma hinder i inlärningssituationen, tillrättalägga undervisningen, hjälpa lärarna i sitt arbete liksom i att ordna med hemundervisningen. Vid vissa skolor finns även socialpedagoger att tillgå vilka också har en god lokal förankring och möjlighet att arbeta med direkt stöd åt eleverna.
Ytterligare en fråga gällande samverkansarbetet har i vissa ärenden varit hur Socialtjänstens myndighetsutövning skall föras in i arbetet. Detta gäller de ärenden där pilotgrupperna kommit till att anmäla misstanke om att barn far illa. I och med att pilotgruppernas familjebehandlare arbetar fristående från socialsekreterarna har pilotgrupperna inte haft någon direkt koppling till Socialtjänstens myndighetsutövande funktion vilket i några av ärendena kanske hade varit en fördel.

Frågan om pilotgrupperna kunnat erbjuda hjälp snabbt hänger samman med frågan om hur samverkan fungerat. Här har pilotgrupperna lyckats uppnå sin målsättning – i samtliga ärenden har en tid för möte med familj och skola kunnat erbjudas inom en dryg vecka. Detta har möjliggjorts av att pilotgrupperna i förväg avsatt gemensamma besökstider till arbetet, även innan det första ärendet aktualiserades. Att kunna börja med ett gemensamt samverkansmöte har givit arbetet med ärendena en kraftfull och samordnad start. Familjerna vi arbetade med uttryckte också en positiv förvåning över att insatserna kom igång snabbt.
Genomförandet av en bred inledande kartläggning innan arbetet i ärendena påbörjades var en utgångspunkt för pilotgrupperna som hämtats från Hemmasittarprojektet i Solna. I samtliga ärenden hade pilotgrupperna, utifrån den tid som deltagarna avsatt för arbetet, möjlighet att genomföra en sådan kartläggning. Att den tänkta idealmodellen för kartläggning inte tillämpades i samtliga ärenden berodde på hinder och prioriteringar i förhållande till omständigheterna i ärendena och inte på bristande resurser i pilotgrupperna. Men visade sig då kartläggningarna, i den omfattning de genomfördes, vara värdefulla för utformningen av det fortsatta arbetet? Här talar den nya information som framkom vid kartläggningarna om svårigheter i ärendena sitt tydliga språk. Tre av eleverna visade sig ha behov av stöd i och anpassning av undervisningssituationen. I samtliga ärenden fanns betydande familjerelationsproblematik liksom problematik kring anknytning och separation. I flera av ärendena var omfattningen sådan att det efterhand blev uppenbart att eleven åtminstone temporärt behövde flyttas från familjen. Flera av eleverna visade sig ha en tydlig barnpsykiatrisk problematik och samtliga uppvisade symptom som nedstämdhet och låg självkänsla. I ett ärende där tidigare endast en frågeställning om mobbning varit känd framkom att föreställningen om att vara utsatt bottnade i en omedveten psykologisk konflikt som hängde samman med familjerelationerna. Alla dessa exempel visar på information som framkom under kartläggningarna och som blev vägledande för det fortsatta arbetet. Utan denna information hade pilotgrupperna inte kunnat få ett grepp om den komplexitet av svårigheter som kännetecknade vart och ett av dessa ärenden. Pilotgrupperna hade i så fall kunnat fortsätta att gå från det ena misslyckade försöket med insatser till det andra utan möjlighet att uppnå någon verklig förändring. Även om resultatet gällande elevernas skolgång kan tyckas nedslående hade den enda skillnaden, om inte kartläggningar genomförts, troligen varit att processen att inse problematikens omfattning tagit betydligt längre tid, vilket än mer hade befäst svårigheterna.
Har då pilotgrupperna erhållit någon ökad kunskap om problematiken med hemmasittare? Den mest framträdande erfarenheten är att det i samtliga ärenden vi arbetat med visat sig finnas svårigheter inte bara inom ett område utan oftast inom samtliga områden – individuellt, i familjen och i skolsituationen. Det har visat sig att det i dessa ärenden bakom symptomet hemmasittande funnits mer komplexa och större svårigheter än vad som tidigare varit känt. Komplexiteten och mångfalden gällande svårigheterna manar till försiktighet inför att dra slutsatser om enkla orsaksförklaringar. Sannolikt är det mest rimligt att tänka i termer av ett samspel av olika faktorer över tid. Trots detta finns det några grundläggande mönster i ärendenas problematik som är värda att lyfta fram om reflektera över.
I flera av ärendena finns en bakgrund där barnet sedan skolstarten haft svårigheter att finna sig till rätta i skolan och där även föräldrarna, eller åtminstone modern, uppfattat att det funnits berättigade orsaker till det genom brister i skolsituationen. Inte sällan har föräldrarna, liksom eleverna, haft ett tveksamt förtroende för skolan. Frågan om i vilken grad en sådan brist på förtroende för skolan har sitt berättigande utifrån verkligheten är naturligtvis svår att besvara. I pilotgruppernas arbete framkom att tre av de fem eleverna hade vissa inlärningssvårigheter som tidigare inte uppmärksammats. Likaså att flertalet av de klasser eleverna gick i beskrevs som stökiga, att där förekom konflikter och i några fall mobbning. Ett annat problem pilotgrupperna i några ärenden uppfattat i mötet med skolan har varit en uppgivenhet hos personalen i skolan i förhållande till familjerna. I dessa ärenden har man från skolans sida kallat familjen till möten ett par gånger men då familjen uteblivit uttryckt att man inte kan tvinga någon och därmed inte göra något ytterligare. Alternativt har man betraktat eleven som sjukskriven och då ansett att ansvaret för att arbeta vidare legat utanför skolans område. En bidragande orsak till detta kan vara att det är oklart hur långt rektorns ansvar sträcker sig. Enligt lagtexten har skolan ett obegränsat ansvar att se till att eleverna får den undervisning de behöver – samtidigt är resurserna begränsade. Det är tänkbart att prioriteringar i vissa fall görs utifrån vilken framgång som förväntas av insatsen och att detta kan innebära att hemmasittande elevers behov får stå tillbaka. I skolan förutsätts det också ofta att det fungerar bra så länge inte eleven eller föräldrarna ger tydligt uttryck för annat. Samtidigt verkar det vara kännetecknade för problematiken i dessa ärenden att eleverna inte gör väsen av sig.
Utifrån de ärenden vi hittills arbetat med uppfattar vi dock att elevernas svårighet i förhållande till skolan inte enbart kan förklaras av detta. Flera av eleverna hade en tydlig barnpsykiatrisk problematik och samtliga elever mådde på olika sätt psykiskt dåligt. Detta försvårade för eleverna att orka och våga ta sig an utmaningen att, om än med stöd och i anpassad form, försöka gå till skolan.
Det fanns också betydande problem inom familjen i samtliga de ärenden pilotgrupperna arbetade med. I fyra av de fem ärendena hade föräldrarna betydande konflikter med varandra, i det femte uppfattades föräldrarnas förmåga att axla föräldraansvaret överhuvudtaget som sviktande. I samtliga ärenden var mönstret att eleven hade en nära och osjälvständig bindning till sin mor, som å sin sida var överbeskyddande gentemot eleven. Vidare var mönstret att eleven på olika sätt var i konflikt med alternativt tog avstånd från sin far. Att detta mönster fanns i samtliga ärenden är tankeväckande. En hypotes som uppkommit under arbetet med ärendena är att det verkar finnas en överensstämmelse mellan svårigheterna i familjen och svårigheterna i förhållande till skolan. Det är tänkbart att svårigheter i familjen och svårigheter hos eleven i relation till föräldrarna kan färga både elevens och föräldrarnas andra väsentliga relationer – som de till elevens skola, till lärarna och klasskamraterna. I så fall kan det åtminstone delvis utgöra en förklaring till elevens och föräldrarnas brist på tillit och anknytning i förhållande till skolan. Hypotesen kan också sägas bli bekräftad av att en liknande svårighet – att etablera en fungerande allians kring arbetet med föräldrarna – uppkom i tre av fem ärenden. Fortsätter man denna hypotes gällande elevens anknytning i förhållande till klassen och läraren kan man lägga märke till att den övervägande delen av hemmasittande elever går i högstadiet – där eleven inte längre som i låg- och mellanstadiet har en klasslärare att knyta an till, där det ställs högre krav på att styra sig själv och där möjligheten att glida undan blivit större.

Har pilotgrupperna då funnit metoder och arbetssätt som fungerar gällande dessa ärenden? Med tanke på resultatet av pilotgruppernas arbete bör svaret bli i huvudsak nekande. Trots att pilotgrupperna använt sig av sin samlade kunskap och tillämpat metodik utifrån olika perspektiv har ingen metod framträtt som verksam på något snabbt, självklart och säkert sätt. Gällande det ärende där eleven faktiskt kom tillbaka till en fungerande skolgång i vanlig skola tillämpades på ett flexibelt sätt individual-, föräldra- och familjeterapi på psykodynamisk grund. Dock bör man inte dra några slutsatser om metodik utifrån detta enda ärende vilket sannolikt var det minst psykosocialt belastade av ärendena. Man kan också fråga sig om det är realistiskt, med tanke på ärendenas komplexitet och svårighetsgrad, att förvänta sig att det skall finnas någon sådan snabb, självklar och säker metod. Tålamod, engagemang och uthållighet är troligen viktiga egenskaper för att lyckas i arbetet med dessa ärenden. Det pilotgruppernas arbete har visat är att det är möjligt att arbeta i en samverkan mellan skola, BUP och Socialtjänst där familjerna snabbt erbjuds hjälp, där den erbjudna hjälpen samordnas utan avbrott och missförstånd, där ansvaret delas och där hjälpen utformas utifrån en bred gemensam kartläggning.

Slutsats

I pilotprojektets målgrupp är det tydligt att problematiken inte bara brutit ut utan också hunnit bli befäst över tid. Med tanke på komplexiteten och samspelet av orsaksfaktorer i de ärenden vi arbetat med är det rimligt att anta att det finns en större grupp än den vi avgränsat som befinner sig i riskzonen för att utveckla en problematik med hemmasittande. I denna grupp kan man anta att det av olika skäl finns en sårbarhet som kan komma att ta form eller inte ta form beroende på om faktorer i till exempel skolmiljön inverkar skyddande eller nedbrytande. Problembeskrivningen, och därmed behovet av insatser, skulle därmed kunna åskådliggöras med en modell från folkhälsoforskningen (se bilaga 2). Utifrån denna modell kan man tänka att pilotprojektet inriktat sig på gruppen ”Kritiska”, men att det också finns en större ”Riskgrupp” och en ännu större ”Normalgrupp”. För att komma tillrätta med problematiken i stort behövs insatser i någon mån på alla dessa nivåer – på en generell nivå, på ett riktat sätt till familjer där barnet är i riskzonen utveckla en problematik med hemmasittande och ett aktivt arbete då problematiken blivit manifest. Erfarenheter från arbetet i Solna visar att det förebyggande arbetets resultat (visat i minskad förekomst av hemmasittare) har varit betydligt effektivare än de insatser som gjorts när problematiken väl brutit ut.

Utifrån modellen med dessa tre grupper uppfattar vi att de generella förhållningssätten kring skolnärvaron utgör basen för att kunna rikta hjälp till de elever som får problem med hög frånvaro. På denna generella nivå rekommenderar vi:

⋅Närvarorapportering som följs upp kontinuerligt inom elevhälsan. Kanske behövs att någon har ett speciellt ansvar för detta. Flera av systemen kan behöva förbättras.
⋅Kontakt med hemmen i ett tidigt skede då man ser tendenser till hög frånvaro. I sådana fall kan föräldrarnas förmåga att få sina barn till skolan, att sätta nödvändiga gränser för barnen behöva diskuteras.
⋅Engagemang hos lärarna genom att rikta uppmärksamhet mot elever som är ängsliga och visar tecken till att vilja vara hemma. Att i sådana fall arbeta för att skapa en starkare anknytning till läraren, klassen och skolan. Relationens betydelse för det pedagogiska uppdraget bör framhållas (var god se skolans sociala mål).
⋅Att kunskap finns om funktionshinder som eventuellt kräver en mindre grupp och mer av vuxenstöd.
⋅Att man uppmärksammar att vissa elever inte klarar avvikelser i schemat såsom bad, utflykter med mera utan att ha fått en förberedelse och ibland ett speciellt tillrättaläggande.
⋅Att främst på högstadiet se över schemaläggningen och lokalplaneringen med arbetslagen för att undvika håltimmar – som en generell åtgärd för att ge eleverna mer stödjande ramar.

När det gäller elever som befinner sig i riskzonen – som har stor sporadisk frånvaro – rekommenderar vi att de får visst riktat stöd. Våra rekommendationer för elever i riskzonen är:

⋅Kontinuerligt stöd till föräldrarna för att stärka deras förmåga att uppmuntra sina barn till att gå till skolan. Detta kan eventuellt utformas inom skolans elevhälsa eller ske i samverkan med socialförvaltningens familjebehandlare.
⋅Inrättande av stödgrupper för föräldrar.
⋅Kartläggning, utredning av elevens inlärningsförmåga, sociala status och anpassning.
⋅Att elevhälsan stödjer läraren till att ha en utökad föräldrakontakt.
⋅Beredskap för att vid behov göra förändringar av schema och gruppindelning.
⋅Att tidigt kompensera för utebliven undervisning så att eleven inte får kunskapsluckor.

I de fall då problematiken med hemmasittande blivit ett faktum rekommenderar vi samverkan mellan skolan, BUP och Socialtjänsten:

⋅Snabb samordnad insats i samverkan mellan skolan, BUP och Socialtjänsten som inleds med en kartläggning som grund för det fortsatta arbetet. Samtidigt bör elevhälsan vara beredd att erbjuda utökat stöd.

Avslutningsvis vill vi lämna några allmänna förslag till våra respektive organisationer.

Förslag till skolan:

⋅Utarbeta kommungemensamma planer för stödinsatser vid skolfrånvaro där ansvaret är klart beskrivet.
⋅Upprätta riktlinjer för hemundervisning.
⋅Tillgodose behov av specialgrupperingar som vänder sig elever med stora sociala anpassningsproblem som utretts och är i behov av socialt stöd, lugnare miljö och struktur. Dessa bör vara tillgängliga för samtliga elever i kommunen oavsett vilken skola som innehar dem.
⋅Avsätt resurser till specialpedagogiska, eventuellt även socialpedagogiska, insatser som kan knytas till samverkansinsatser då elever är hemmasittande.

Förslag till socialförvaltningen:

⋅Ge föräldrastöd i ett tidigt skede av skolfrånvaro.
⋅Samarbeta rutinmässigt med skolan vid anmälan som grundar sig på skolfrånvaro.
⋅Gör en ordentlig kartläggning av föräldrarnas förmåga att få sitt barn till skolan och vilka orsaker som ligger bakom eventuella svårigheter.
⋅Avsätt resurser i form av familjebehandlare, eventuellt även socialsekreterare, med kunskap om problematiken för samverkansarbete vid ärenden med hemmasittande elever.

Förslag till BUP:

⋅Om det framkommer att patienten har problem med hög frånvaro i skolan bör en tidig kontakt tas med skolan, gärna med den psykolog som är knuten till skolans elevhälsa.
⋅Avsätt psykologresurser som kan knytas till samverkansinsatser i ärenden då patienten är hemmasittande.

Rekommendationer till Västbus:

⋅Anordna kontinuerligt utbildning kring skolvägran/hemmasittare som vänder sig till samtliga handläggare.
⋅Utarbeta modeller för hur föräldrastöd kan ges på ett tidigt stadium gällande barn i riskzonen.
⋅Besluta om antingen principer för hur samverkan mellan skolan, Socialtjänsten och BUP kan ske i ärenden där barnet har långvarig ogiltig frånvaro, eller om en speciell arbetsgrupp som arbetar specifikt med dessa ärenden.

Referenser

Skolverket (2008:1029) Rapport 309. Rätten till utbildning. Om elever som inte går i skolan. Hämtad februari 2008 från Skolverkets hemsida.

Skolverket, (2008). Skolor och elever i grundskolan läsår 2007/08, http://www.skolverket.se/content/1/c6/01/13/67/Grund_Elever_Kommun_Tab1.xls , utskrift 090106

Strömberg, C., Jernberg, B., Bodén, J.-O., & Francke, K., (2003) Projekt "Hemmasittare" - Beskrivning av ett samarbete mellan kommun och landsting i Solna, BUS. Stockholm: Solna Stad

Bilagor

Bilaga 1.pdf

Bilaga 1. Schematisk översikt över arbetet med fem ärenden
Filstorlek: 58 kB

Bilaga 2.pdf

Bilaga 2. Modell hämtad från folkhälsoforskningen
Filstorlek: 32 kB