1. Översiktlig projektbeskrivning

Sammanfattning av projektet

Årligen drabbas ca 18 000 personer i Sverige av en höftfraktur och medelåldern för dessa är 83 år. Av dem som ådragit sig en höftfraktur lider ca 50 % av malnutrition. Detta är ett tillstånd då det råder en obalans mellan intag och förbrukning av näringsämnen och då uppstår det en störning i näringstillståndet. Det finns starka samband med malnutrition och ökad sjuklighet, dödlighet och förlängd vårdtid. Då sjuksköterskan har omvårdnadsansvaret när det gäller patientens intag av näring och energi var vårt syfte med studien att ta reda på hur patienten upplever maten och måltidssituationen under sjukhusvistelsen efter operationen av en höftfraktur. Metoden som användes var en kvalitativ intervjustudie där åtta patienter har intervjuats. Resultatet visar att patienterna tycker att de har en ständig mättnadskänsla hinner aldrig känna sig hungriga mellan måltiderna. De upplever att måltiderna är något socialt och att det var trevligare att inta måltiderna i dagrummet än att sitta på sitt rum. Faktorer som påverkad matlusten negativt var muntorrhet, illamående och smärta. Slutsatser som kan dras av studien är att det är viktigt att alla får energi- och proteinberikad kost, att sätta in de åtgärder som finns för att höja näringsintaget hos denna patientgrupp och att följa upp resultatet. Det kan konstateras att det fortfarande finns mycket kvar att göra för denna patientgrupp.

Typ av projekt

Forskningsprojekt

MeSH-termer för att beskriva ämnesområdet

Inlagda MeSH-termer

Perception

The process by which the nature and meaning of sensory stimuli are recognized and interpreted.

Hip Fractures

Fractures of the FEMUR HEAD; the FEMUR NECK; (FEMORAL NECK FRACTURES); the trochanters; or the inter- or subtrochanteric region. Excludes fractures of the acetabulum and fractures of the femoral shaft below the subtrochanteric region (FEMORAL FRACTURES).

Patients

Individuals participating in the health care system for the purpose of receiving therapeutic, diagnostic, or preventive procedures.

Malnutrition

An imbalanced nutritional status resulted from insufficient intake of nutrients to meet normal physiological requirement.

Projektets delaktighet i utbildning

Avhandling
D-uppsats / Magisterexamen
C-uppsats / Kandidatexamen
ST-läkarutbildning
Annan utbildning
Ej del i utbildning

3. Processen och projektets redovisning

Pågående aktiviteter

Planering och förberedelse före datainsamling
Datainsamling pågår
Analys av insamlade data pågår
Författande av skriftlig redovisning / publikation pågår
En eller flera publikationer från projektet är publicerade
Slutfört och inget mer görs inom ramen för detta projekt

Projektstart (när planeringen påbörjas och börjar dokumenteras skriftligt)

2008-10-01

Datum för påbörjande av datainsamling

2009-02-03

Datum då projektet är slutrapporterat

2011-06-28

Tillämpning av resultat - tidsaspekt (projektledarens bedömning)

Resultaten tillämpas redan i praktisk verksamhet.

Tillämpning av resultat - genomslag (projektledarens bedömning)

Endast på projektledarens arbetsplats

Tillämpning av resultat - beskrivning

Den praktiskt implikationen av resulatatet tillämpas till viss del på ortpedavdelning 8, Alingsås lasaret.

4. Detaljerad projektbeskrivning

Bakgrundsbeskrivning

Ett gott nutritionstillstånd är en förutsättning för god hälsa, för att undvika sjukdom och för att återvinna hälsa. Alla individer, friska, sjuka, unga och gamla har rätt att få en adekvat näringstillförsel som är anpassas till individen och dennes eventuella sjukdomstillstånd (Socialstyrelsen, 2000).
Årligen drabbas ca 18 000 personer i Sverige av en höftfraktur. Det är främst äldre personer som drabbas, medelåldern är 80 år och bakomliggande orsaker är i allmänhet benskörhet och ökad risk att falla (Socialstyrelsen, 2003). Frakturen uppkommer oftast genom ett lindrigt fall då patienten halkar eller snubblar inomhus (Lindgren & Svensson, 1996). Många av patienterna har sjukdomar som bidrar till muskelsvaghet, balansproblem och ökad falltendens. Tre fjärdedelar av patienterna är kvinnor, dels finns det fler kvinnor i denna åldersgrupp och dels har kvinnor en mer uttalad risk för benskörhet (Socialstyrelsen, 2003). Antalet frakturer har ökat kraftigt under slutet av 1900-talet och ökningen kommer förmodligen att fortsätta med en ökande andel äldre i befolkningen (Lindgren & Svensson, 1996, Socialstyrelsen, 2003).
Viktiga vård- och omvårdnadshandlingar vid en höftfraktur är att ge patienten smärtlindring och att observera eventuella blodförluster. Vidare är det viktigt att förebygga trombos, emboli, luftvägsbesvär, trycksår, förstoppning, infektioner samt malnutrition (Almås, 2002). Övergripande mål för rehabiliteringen är att patienten skall återfå samma fysiska, psykiska och sociala nivå som han/hon hade före frakturen (Socialstyrelsen, 2003).
Av de personer som ådragit sig en höftfraktur lider cirka 50 % av malnutrition (Socialstyrelsen, 2000). Malnutrition kan leda till mental apati, muskelatrofi, reducerad muskelstyrka, försämrad hjärtfunktion, nedsatt lungfunktion, försämrad sårläkning samt orkeslöshet och dåligt välbefinnande. Alla dessa faktorer förhindrar rörlighet och ökar tendensen att utveckla postoperativa komplikationer och förhindra rehabiliteringen. Malnutrition hämmar immunförsvaret, vilket kan öka risken för postoperativa infektioner (Socialstyrelsen, 2003, Almås, 2002).
När en patient ådragit sig en höftfraktur får han/hon automatiskt en kontakt med sjukvården och en vårdorganisation – vanligtvis ett sjukhus med en ortopedisk avdelning. Inom vården möts vi av tre former av lidande: sjukdomslidande, vårdlidande och ett livslidande och vårdlidandet är det lidande som upplevs i relation till själva vårdsituationen. Vårdlidandet kan indelas i följande kategorier: kränkning av patientens värdighet, fördömelse och straff, maktutövning samt utebliven vård. Vårdlidande är ett lidande på grund av vård och behandling eller av otillräcklig vård eller behandling (Eriksson, 1994). När en patient som ådragit sig en höftfraktur och blir malnutrierad p.g.a. otillräcklig vård och omvårdnad uppstår ett vårdlidande hos denna patienten. Orsaken kan enligt Eriksson (1994) bero på bristande kunskap, ett omedvetet handlande och avsaknad av reflektion.

Syfte

Syftet med studien är att belysa hur patienter som opererats för en höftfraktur upplever maten och måltidssituationen under sjukhusvistelsen efter operation.

Teoretisk referensram

Ansatsen är induktiv och analysen har gjorts med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Lundman och Hällgren-Graneheim (2008) skriver att en induktiv ansats innebär en förutsättningslös analys av texter, som bland annat kan vara baserade på människors berättelser om sina upplevelser. Enligt Dahlberg (1997) och Kvale (1997) är syftet med induktiv ansats att öka förståelse för olika företeelser och den studerar icke numerära mätbara variabler som upplevelser, tankar och känslor.

En fördel med kvalitativ innehållsanalys är att metoden kan anpassas både till olika syften, till datamaterial av varierande kvalitet och till forskarens erfarenhet och kunskap (Lundman & Hällgren-Graneheim, 2008).

Metod: Databearbetning

För att analysera vårt material använde vi oss av en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Den kvalitativa innehållsanalysen fokuserar på tolkning av texter och används bland annat inom vårdvetenskapen. De texter som tolkas kan bland annat vara transkriberade intervjuer. Den kvalitativa innehållsanalysen beskriver variationer genom att identifiera skillnader och likheter i textinnehållet och den induktiva ansatsen innebär en förutsättningslös analys av texter. Skillnaderna och likheterna uttrycks i kategorier och teman på olika nivåer. Analysenheten är hela det dokument som analyseras och detta kondenseras under arbetets gång till meningsbärande enheter, koder och kategorier. Kondensering innebär att texten görs mer lätthanterlig samtidigt som det centrala innehållet i den bevaras (Lundman & Hällgren-Granheim, 2008).

Meningsbärande enheter kan utgöras av ord, meningar och stycken som hör ihop. För stora meningsbärande enheter kan rymma flera betydelser vilket kan leda till att delar av innehållet går förlorat i den fortsatta analysen då abstraktionsnivån blir högre. Är den för liten riskeras resultatet att bli fragmenterat och söndersplittrat. Att abstrahera innebär att texten lyfts till en högre logisk nivå (Lundman & Hällgren-Granheim, 2008).

Nästa steg är att ytterligare kondensera och abstrahera innehållet genom att ge varje meningsbärande enhet en kod. Att koda texten innebär att sätta ord på de kondenserade meningsbärande enheterna som kort beskriver innehållet och detta görs alltid med hänsynstagande till den meningsbärande enhetens kontext. Koderna abstraheras sedan till kategorier och underkategorier (Lundman & Hällgren-Granheim, 2008).

En kategori utgörs av flera koder med liknande innehåll. Inga data skall passa in i två kategorier och får heller inte uteslutas. En kategori kan innehålla flera underkategorier på olika abstraktionsnivåer (Lundman & Hällgren-Granheim, 2008).

När vi skulle påbörja analysen av vårt material skrev vi ut de olika intervjuerna i olika färger för att veta vilket material som hörde till vilken intervju. Detta för att kunna säkerställa hanteringen av intervjumaterialet under hela processen. Analysenheterna lästes i sin helhet för att få en övergripande förståelse av innehållet. Vi läste igenom materialet var och en för sig. Därefter reflekterade vi tillsammans över texternas huvudsakliga innehåll. Vi gjorde sedan egna markeringar i texten och skrev ned anteckningar och funderingar i marginalen. Sedan gick vi tillsammans igenom materialet igen och jämförde våra markeringar och anteckningar som vi gjort och ställde detta mot vårt syfte.

När vi kände oss osäkra på hur innehållet skulle tolkas så diskuterade, vände och vred vi på det tills vi kom fram till ett gemensamt beslut utifrån studiens syfte. Därefter övergick arbetet i att identifiera meningsbärande enheter av texten. Det var i stort sätt det vi redan hade markerat i texten och diskuterat oss fram till. Diskussionerna handlade mycket om hur stor del av texten som skulle vara med i varje meningsbärande enhet

Av varje meningsbärande enhet gjordes så en kondensering och abstraktion. Kondensering innebar att texten gjordes mer lätthanterlig samtidigt som det centrala innehållet i den bevarades. Denna första kondensering utgjordes av kondenserade meningsbärande enheter. Nästa steg var att ytterligare kondensera och abstrahera innehållet genom att ge varje meningsbärande enhet en kod. Att koda texten innebar att vi satte ord på de kondenserade meningsbärande enheterna som kort beskriver innehållet. När alla koderna var klara började vi ”klippa och klistra”. Vi sökte koder med liknande innehåll som bildade underkategorier. Dessa underkategorier bearbetade vi sedan vidare för att till slut bilda våra kategorier.

Resultat

I vårt resultat framkommer tre kategorier och åtta underkategorier om hur patienten upplevt maten och måltidssituationen:

En ständig mättandskänsla
⋅Att inte vara hungrig
⋅Att få för mycket mat
⋅Täta måltider under dagen

Platsen för måltiden
⋅Att äta i sängen
⋅Att äta i dagrummet

Påverkad matlust
⋅Illamående
⋅Muntorrhet
⋅Smärta

I den första kategorin berättade Patienterna att de inte uppfattade någon hunger under vårdtiden. Trots att de inte ätit på många timmar vid nattvilan var de inte hungriga på morgonen när frukosten skulle serveras. Det upplevdes som enkelt att be om extra mat men det hade man aldrig behövt göra. Informanterna sa att de redan var mätta när maten kom på brickan och de påtalade att den stora mängd tabletter som de fick efter operationen också medförde en mättnadskänsla.

Den allmän uppfattningen var att storleken på matportionerna var alldeles för stora. Det var för mycket mat som serverades på tallrikarna. Flera av informanterna beskrev att de inte orkade äta upp all mat som serverades. De påtalade att det vore bättre att de fick mindre portioner och sedan hade bett om extra.
Upplevelsen var att matportionen var anpassad till ”friska” människor och inte till dem som nyligen genomgått ett trauma och en operation av höften. Informanterna påtalade vidare att de nu inte behövde så mycket mat nu när de var stillasittande och mindre fysiskt aktiva än tidigare.

Vid intervjutillfället serverades maten på sjukhuset enligt följande: frukost kl. 8, lunch kl. 12, middag kl. 16 och kvällskaffe kl. 19. Upplevelsen över måltidsordningen varierade men de allra flesta tyckte att det var alldeles för mycket mat på kort tid och det var alldeles för tätt mellan de två huvudmålen. Informanterna trodda att de åt mindre än vad de skulle gjort om målen var utsprida annorlunda över dygnet. De ansåg att de aldrig hann bli hungriga innan nästa måltid skulle serverades. Om målen inte skulle komma så tätt på eftermiddagen hade informanterna kanske hunnit bli hungriga och haft en önskan om mat.
En annan aspekt som en informant beskrev var att det var väldigt tätt mellan målen men samtidigt blev måltiderna ett välbehövligt avbrott på dagen – som annars kunde uppfattas som väldigt långsam.

I den andra kategorin framkom var patienten ätit sina måltider och hur olika detta hade upplevts. De flesta av informanterna hade de första dagarna av vårdtiden suttit i sängen och ätit för att senare under vårdtiden kunna komma ut och äta i dagrummet. Erfarenheten av att äta i säng och i dagrum varierade men de allra flesta av informanterna upplevde sängen som nödvändig de allra första dagarna men att få komma ut till dagrummet var både trevligare och mer socialt.

När patienten skulle äta i sängen var det viktigt att få hjälp av vårdpersonalen att sitta upp ordentligt på ett smärtfritt sätt så att man kom åt maten på ett bra sätt.
Att äta i dagrummet upplevdes som mer socialt och trevligt. Måltiden ute i dagrummet blev något att hänga upp dagen på, något som gjorde det meningsfullt att gå ut i dagrummet för. Maten upplevdes smaka bättre när man hade det trevligt under tiden man åt.

Informanterna tyckte det var skönt att få komma upp ur sängen och få gå ut till dagrummet. De såg det som en träningsform/ett träningspass att få promenera till dagrummet. Det var bra att få röra på sig och transporten till och från dagrummet i samband med måltiderna blev ett naturligt träningsmoment under dagen. Men förflyttningen ut till dagrummet kunde upplevas som väldigt besvärlig. Risken var att den smärtsamma promenaden gav en negativ bild av dagrummet och att de inte orkade/förmådde äta ordentligt när de var på plats p.g.a. smärtan och orkeslöshet efter en besvärlig promenad. Det upplevdes inte som något positivt när de inte orkade sitta kvar i dagrummet.

I den sista kategorin framkom det att flertalet av informanterna upplevde att de hade dålig matlust under vårdtiden. Anledningar som uppgavs ge dålig matlust var illamående, muntorrhet och smärta.

Några av informanterna hade känt illamående under vårdtiden. En av informanterna hade varit illamående vid något tillfälle under det första dygnet efter operationen och en annan informant hade upplevt illamående i samband med att maten skulle serveras vid en måltid. Illamåendet innebar att informanterna inte hade någon matlust. Flera av informanterna klagade över muntorrhet. Orsaker till muntorrheten kunde enligt informanterna vara alla tabletter och syrgasbehandling. Muntorrheten påverkade smakupplevelsen genom att maten inte smakade bra. Detta ledde till ett behov av att dricka mycket och ofta. Muntorrheten försämrade smakupplevelsen samt ökade vätskeintaget och medförde ett minskat födointag. Det som oftast dracks för att lindra muntorrheten var vatten. Informanterna påtalade att smärtan påverkade måltiderna främst indirekt. Efter en smärtsam förflyttning ut till dagrummet kunde smärtan påverka informanterna vid måltiden. Smärtan hindrade inte patienten direkt från att äta men det ledde till ett försämrat födointag p.g.a. tröttheten/minskad aptit och dels genom att göra upplevelsen av dagrummet som mindre positivt. Ett störande moment under måltiden var också smärtan som uppstod när informanten satt i trånga stolar som gav ett tryck på operationssåret.

Diskussion

Resultatdiskussion
Syftet med studien var att belysa hur patienter som opererats för en höftfraktur upplever maten och måltidssituationen under sjukhusvistelsen efter operationen.

Måltidsordningen
Vårt resultat visar att informanterna upplever att de hade kunnat äta mera mat vid varje måltid om måltidsordningen skulle ha varit annorlunda. Flera av informanterna påtalade att de tyckte att det var för täta måltider och att de inte hann bli hungrig emellan målen.

Vi har efter arbetet försökt finna vetenskapligt material som belyser måltidsordning på sjukhus men har inte funnit något sådant. Vad vi erfar är detta inte området inte forskat på. Vi har även tagit kontakt med dietist för att finna om andra discipliner arbetet med frågan men vad hon erfar finns det inga vetenskaplig belägg för hur måltidsordningen påverkar patientens födointag. Det vi har funnit är forskning som belyser hur olika dygnsrytmer påverkar födointag och kroppens metabolism men tycker inte att detta knyter an till vårt problem. Vi anser självklart att detta vore ett intressant forskningsområde att arbeta vidare med.

Våra informanter beskrev måltidsordningen och hur variationer på denna kunde göra det hela bättre. Genom att skjuta på middagen till senare på eftermiddagen/kvällen och i stället ge ett större mellanmål under eftermiddagen så trodde hon att hon inte skulle vara mätt redan innan maten kommit på tallriken. Att börja äta och redan vara mätt innan borde medföra ett minskat födointag – något som denna patientkategori inte är förtjänta av. Att dagens huvudmåltider (frukost – lunch – middag) serveras under åtta av dygnets 24 timmar (kl. 8-12-16) borde innebära att patienten fråntar sig möjligheten att tillgodo se sig all den näring och energi som han/hon verkligen behöver. Detta är ett organisationsproblem då det är många som är inblandade när måltiderna ska serveras på ett sjukhus. Dels så ska bemanningen på vårdavdelningarna vara tillräcklig hög för att patienterna skall få maten serverad och dels så ska maten tillagas i ett kök. Men genom en förändring tror vi det hade varit möjligt att minska patientens vårdlidande och öka dennes förutsättningar för en god rehabilitering och återhämtning efter höftfrakturen.

Det som är anmärkningsvärt i vårt resultat var att informanterna inte upplevde sig hungriga på morgonen fastän att de inte hade ätit någon större måltid sedan klockan 16 på eftermiddagen före (hade också ätit smörgås och kaffe kl. 19). Vi antar att detta är ett tecken på att informanterna inte upplevde någon vidare hunger i samband med traumat de hade genomgått. Vi tror ändå att om måltidsordningen blev förändrad så det blev ett längre tidsspann mellan lunch och middag så skulle de äta bättre och på så vis få i sig mer näring och energi, som de såväl behöver för att optimera läkning och rehabilitering.

Äta i dagrummet/sängen – träningen dit ut.
Vårt resultat visar att de allra flesta informanter i studien upplevde dagrummet som positivt och socialt. En studie av Wright, Hickson och Frost (2006) visar att patienter som åt i dagrummet hade ett högre kaloriintag än patienterna som inte åt i dagrummet och det leder förmodligen till bättre nutritionsstatus och en förbättrad rehabilitering och detta överensstämmer väl med vårt resultat. Kan patienten äta i dagrummet medför det ett ökat födointag och en ökad känsla av välbefinnande.

Men en av informanterna påtalade att transporten dit ut ibland kunde bli så mödosam så att när hon väl var där var orken slut – hon orkade knappt äta upp maten som hon blivit serverad. Man kan därför fråga sig om vi som vårdpersonal ibland är för fokuserad på att få ut träningsmoment vid alla tillfällen. Vore det bättre om patienten åkte rullstol ut i dagrummet för att äta mat för att vid ett senare tillfälle få gå samma sträcka – så denne orkade äta optimalt när maten serverades? Att äta tillsammans innebar en social och trevlig stund på dagen – något att se fram emot under dagen som annars kunde upplevas som ganska långsam. Att äta tillsammans och ha trevligt under tiden kunde säkert förbättra födointaget och därigenom minska malnutrition och vårdlidande.

Energität kost
Vårt resultat visar att informanterna upplevde en ständig mättnadskänsla. De upplevde aldrig att de var hungriga och de tyckte att de fick på tok för mycket mat. En av informanterna påtalade att hon orkade äta upp maten när hon bad om en halv portion. Allt detta i ett tillstånd då kroppen är i behov av mycket extra energi.

Nutritionen är en viktig faktor för tillfrisknandet då det finns starka samband med malnutrition och ökad sjuklighet, dödlighet och förlängd vårdtid (Socialstyrelsen, 2000). Vikten av att en patient med en höftfraktur får i sig en fullvärdig måltid kan inte nog uppmuntras. Våra deltagare påtalade att de inte upplevde någon hunger, att portionsstorlekarna var för stora, att måltiderna kom för tät och att de aldrig hann bli hungriga. Ger vi denna patientkategori fel sort kost? Ska dessa patienter ha ”vanlig” sjukhusmat (normalkost) eller ska de ha någon annan form av kost? Skulle det vara bättre att de första dagarna fick energi- och näringsberikad kost där portionerna inte är så stora? Det var en skrämmande upptäckt att informanterna inte upplevde någon hunger fastän att de sa att de inte åt alls mycket. Är detta generellt bland inneliggande patienter eller enbart i denna patientkategori som så väl behöver all tänkbar energi de kan få i sig?

Vårt resultat är i linje med en studie som gjordes i Lund (2006) på äldre friska patienter som ådragit sig en höftfraktur. Studien gick ut på att ta reda på om det blev färre postoperativa komplikationer om patientens nutritionsstatus tillgodosågs. De som var med i studien var över 60 år och medel åldern var 78 år i kontrollgruppen och 84 år i forskningsgruppen och de hade antingen ådragit sig en cervikal höftfraktur eller en trokantär höftfraktur. De blev opererade inom 48 timmar. Båda grupperna fick den vanliga sjukhusmaten och dryck men forskningsgruppen fick även 1000ml Vitramix® (intravenöst, 1000kcal) dagligen i tre dagar från och med dag 1 som följdes av 7 dagars oralt intag av Fortimel® 2x200 ml (400kcal) dagligen. Risken för frakturrelaterade komplikationer i kontrollgruppen var större (70 %) än i forskningsgruppen (15 %). I kontrollgruppen dog fyra patienten inom 120 dagar. Detta trotts att medelåldern var högre i kontrollgruppen. Den nutritionsberikade kosttillägget resulterade i mindre komplikationer och lägre dödlighet inom 120 dagar postoperativt (Eneroth, Olsson & Thorngren, 2006).

Hur kan vi som vårdpersonal bli bättre på att upptäcka de patienter som inte får i sig tillräckligt med näring och energi? Enligt Pedersen (2005) finns det metoder att identifiera riskpatienterna som behöver extra energi. Genom att jämföra patientens faktiska födointag med det egentliga behovet av mat och vätska kan dessa patienter enkelt upptäckas. När de är identifierade kan vårdpersonalen med olika omvårdnadshandlingar som t.ex. energi- och näringsrik kost höja patientens vätske- och näringsintag.

Flertalet är de mat- och vätskeregistreringslistor som finns ute på vårdavdelningarna men kan vi i stället standardisera vården så att samtliga patienter i denna patientkategori får energität kost? Om alla patienter som opererats för en höftfraktur fick detta skulle vi inte missa någon av dessa patienter och vi kunde kanske spara tid för vården – den tid det tar att mäta och registrera. En nackdel med att först mäta, utvärdera och sedan ge patienten energität kost är att vi missar något vårddygn innan patienten får den extra energi som han/hon så väl behöver. Tiden på sjukhuset är inte så lång och ett dygn utgör i normalfallet 10 % av vårdtiden.

Metoddiskussion
När vi startade med detta arbete var vår förhoppning att vi skulle använda oss av en fenomenologisk metod med livsvärldsansats. Tyvärr insåg vi i samband med att vi startat med intervjuerna att vi skulle bli tvungna att byta metod då materialet blev för begränsat för att kunnas behandlas med en sådan metod. Vi valde då att analysera materialet med en kvalitativ innehållsanalys. Anledningen till metodbytet var att vi ansåg att det var viktigare att få kunskap om vad dessa patienter upplevde än att hålla oss trogen till en metod.

Granskär och Höglund-Nielsen (2008) skriver att den kvalitativ metod är en väl fungerande och lämplig metod för att få fram individers upplevelser, eftersom den ger individerna möjlighet att prata fritt. Vi valde att intervjua åtta personer och det kändes som att ämnet blev mättat efter dessa intervjuer. Kvale och Birkmann (2009) menar att informanterna ska vara så många som behövs för att få kunskap om det som undersöks. Vi tror inte att det hade framkommit något ytterligare i ämnet även om vi hade intervjuat fler personer. Möjligtvis hade vi kunnat få fram andra varianter på upplevelserna eller särdrag om vi hade intervjuat flera informanter.

Under analysarbete fann vi det svårt att avgränsa vissa viktiga delar ur analysenheten. Ibland tyckte vi att de hörde till två kategorier och det var då viktigt att vi stannade upp och gick tillbaks till helheten. Det var också mycket viktigt att vi inte utelämnade någon data som svarade på syftet bara för att vi saknade en lämplig kategori. För att detta inte skulle hända har vi hela tiden fått gå tillbaks till helheten och låtit analysarbetet ta tid. Om analysarbetet går för snabbt finns det risk för att viktig data går förlorad.

Under intervjuperioden märktes det tydligt att våra informanter (mestadels äldre kvinnor) var ovana och obekväma med att bli intervjuade med sådana här frågor. De ville att vi skulle ställa frågor som de kunde svara ja och nej på. De upplevdes som ovana vid situationen om att berätta fritt och fann det svårt i början av intervjuerna och frågade ofta om vi inte hade andra frågor. Vi tyckte ändå att metoden med öppna frågor var bra. När vi kände att informanterna svävade ut från det vi försökte fånga fick vi med enkla frågor få in dem på rätt spår i gen. När vi gjorde de sista intervjuerna märkte vi att det var svårt att inte påverka informanten med det som vi fått reda på under de tidigare intervjuerna. Här var vi tvungna att bli så medvetna om vår förförståelse att vi kunde hålla den tillbaks så att den inte avspeglade sig i intervjun. Dahlberg (1997) beskriver förförståelse som den bakgrund som vi har med oss för att förstå. Förförståelse är något som finns med. Vi kan inte förstå utan vår förförståelse men förförståelsen är inte konstant. Vår förförståelse kan innebära ett hinder för öppenheten det vill säga våra förutfattade meningar eller fördomar kan begränsa intervjun.

En svaghet för studien var att de flesta deltagarna var kvinnor. Men tyvärr vårdades väldigt få män under intervjuperioden som kunde inkluderas i studien och flertalet av dem som opereras och vårdas för en höftfraktur är kvinnor, så studien speglar på så vis verkligheten.

Vi tror också att den generation som vi har intervjuat fortfarande är mycket tacksamma och inte vana att ställa krav utan anpassar sig utan att klaga. Hade vi valt att intervjua en annan grupp som hade varit yngre tror vi att resultatet kunde sett annorlunda ut.

Undersökningsperioden då intervjuerna skulle pågå blev utdragen. Det var svårt att få tag på informanter till studien och det kändes som avdelningen aldrig förr haft så få patienter med höftfrakturer som när vi skulle påbörja våra intervjuer. Att vi dessutom arbetade på avdelningen förenklade inte det hela då det var av största vikt att vi inte vårdat informanterna som patienter för att denne inte skulle hamna i beroendeställning till oss. Vi fick hela tiden tänka oss för när det gällde bemanning och placering på avdelning för att intervjuerna skulle kunna genomföras. Det hade kanske varit lättare att genomföra intervjuerna på ett annat sjukhus men det var måltidssituationen på aktuellt sjukhus som var intressant för oss.

Slutsats

Ett förbättrat nutritionsstatus kan minska patientens lidande och skapa en samhällsekonomisk vinst.

Referenser

1. Kvalitativ innehållsanalys.

   Lundman B, Hällgren-Graneheim U.

   Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård. Lund: Studentlitteratur; 2008, pp 159-171.

   [Source: User]
2. Kvalitativa metoder för vårdvetare.

   Dahlberg Karin M.

   Lund: Studentlitteratur; 1997.

   [Source: User]
3. Den kvalitativa forskningsintervjun.

   Kvale S, Birkman S.

   Lund: Studentlitteratur; 2009.

   [Source: User]
4. Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård.

   Granskär M, Höglund-Nielsen B.

   Lund: Studentlitteratur; 2008.

   [Source: User]
5. Nutritional supplementation decreases hip fracture-related complications.

   Eneroth Magnus, Olsson Ulla-Britt, Thorngren Karl-Göran.

   Clin Orthop Relat Res. 2006:451:212-7.

   [Links: PMID: 16770284 | DOI länk][Source: PubMed®]
6. Eating together is important: using a dining room in an acute elderly medical ward increases energy intake.

   Wright L, Hickson M, Frost G.

   J Hum Nutr Diet 2006:19(1):23-6.

   [Links: PMID: 16448471 | DOI länk][Source: PubMed®]
7. Nutritional care: the effectiveness of actively involving older patients.

   Pedersen Preben Ulrich.

   J Clin Nurs 2005:14(2):247-55.

   [Links: PMID: 15669934 | DOI länk][Source: PubMed®]
8. Klinisk omvårdnad.

   Almås H.

   2002.

   [Source: User]
9. Reflective lifeworld research.

   Dahlberg Karin , Dahlberg Helena , Nyström Maria.

   2008.

   [Source: User]
10. Den lidande människan.

    Eriksson Katie.

    Stockholm: Liber AB; 1994.

    [Source: User]
11. Den kvalitativa forskningsintervjun.

    Kvale Steinar.

    Lund: Studenlitteratur; 1997.

    [Source: User]
12. Ortopedi.

    Lindgren U, Svensson O.

    1996.

    [Source: User]
13. Socialstyrelsens riktlinjer för vård och behandling av höftfraktur.

    Thorngren Karl-Göran, Dolk Thomas, Jarnlo Gun-Britt, Strömberg Lars.

    Stockholm: Socialstyrelsen; 2003. ISBN 91-7201-758-9.

    [Source: User]
14. Näringsproblem i vård och omsorg. Prevention och behandling.

    Socialstyrelsen S.

    2000.

    [Source: User]